Jag sitter vid matbordet med solen i ryggen och arbetar. Balkongdörren är uppställd på glänt och en svag virvel vårluft strömmar in genom solgasset. I sanning försöker jag bara arbeta, halvhjärtat och långsamt. Min hals gör ont och matbordet kändes som ett bättre val än kontoret. I morgon är det klubb och jag vill vara frisk, kunna dansa, glömma allt vad shared pointers, polymorfa klasser och så kallade kommunikationsproblem heter. Min arbetsvärld domineras av män. Det är manliga chefer och manliga kollegor och manliga arbetssökande. Manliga före detta kollegor till mina manliga kollegor som kommer på tal när vi ska nyanställa, manliga bekanta som kommer på besök, äter lunch, är professorer i det ena eller andra, män som vill köpa en av våra produkter. När jag då och då träffar på en kvinna i samma bransch finner jag mig själv dragen till henne som en geting till socker. Jag blir helt till mig. Det behöver inte ens vara någon jag är lik i övrigt, en kvinna vilken som helst gör mig uppspelt. Vi är två kvinnor på min arbetsplats nu. Det skiljer tio år mellan oss. Hon är precis nybliven ingenjör och vi har diametralt olika intressen. Hon snickrar och labbar, bygger hemelektronik och har ingen TV, läser inte böcker, går inte på teater. Hon är engagerad i makerspaces och samhällsbyggnad, är en sann ingenjör, från insidan och ut. Vi pratar engelska med varandra, en barriär till. Jag vill helst inte koda en rad på fritiden. Jag försökte vara en geek men jag tycker för mycket om min TV, mina böcker, mina populärvetenskapligt skrivna avhandlingar i genusvetenskap, mitt internet. Mitt vin, mina kvinnor och vår sång. Vi kunde egentligen inte vara mer olika men trots alla våra skillnader är vi så lika, hon och jag. Jag brukar fräsa att jag hatar folk, men jag älskar faktiskt människor. De jag får lära känna. Man får väldigt sällan lära känna män. Jag släpper kanske inte in dem heller, av självbevarelsedrift. Empiriska studier har visat att insläppta män är en farlig business. Som att släppa loss en sjöko i en porslinsaffär. De förstår inte vad de har att göra med, saknar skolning, saknar all den känslomässiga finstämdhet vi kvinnor impregnerats med från födseln och som nu konstituerar hela mitt jag. Samtidigt vill de åtnjuta fördelarna vår kvinnlighet ger oss. Vår lätthet att knyta an, de vill ha tillgång till våra vänner och våra känslor, i saknad på egna. Även på jobbet. Jag har förtroliga samtal med min manliga chef som för alla utom för honom måste framstå som coachningssamtal, men åt fel håll. Jag står där och velar. Hur hög ska jag bygga min mur? När skadar det mig själv mer än gynnar att jag håller mig bakom den? Jag måste ha mänsklig kontakt men min tillgång är begränsad till sjökor och jag är en porslinsaffär. Och innan ni kommer sättande och försvarar det kvinnliga psyket som ju inte alls är skört och klent så vet att det inte är det jag menar. Män är också gjorda av porslin, svagt och krackelerat. Det farliga är att män inte kan hantera det.
Men hon. Hon frågar hur jag mår. Hon ser om jag är ledsen och lämnar en lapp på mitt skrivbord. Inga krusiduller, bara en färgglad post-it med en mening eller två. Vi kollar om den andra har lunch med sig eller ska äta ute. Hon high fivar mig när saker inte brinner upp och jag dunkar henne i ryggen när hon byggt ihop sin första maskin helt själv efter bara tre månader på jobbet. Vi söker varandras blick innan vi drar hem och nickar hej då genom glasrutan till labbet. Hon retar mig för min fåfänga, hjärtligt och öppet, innan hon frågar om hon får låna mitt schampo i duschen. Hon berättar om sig själv. Frågar om mig, lyssnar intresserat och kommer ihåg vad jag har sagt. Första gången hon mindes vad jag skulle göra i helgen blev jag helt perplex. Hur ovant det kändes! Hon vill lära känna mig, ber om att jag ska lära känna henne, räcker ut sina händer och begär att jag ska ta dem. För det är så vi gör. Vi vill veta hur människor är och hur vi fungerar, och är vi ingenjörer vill vi omvandla det vi lär oss om människan till maskiner, hjälpmedel och program som gör oss till bättre människor. Tekniken ska serva oss, den ska vara till för oss, vi ska inte vara robotar som måste sysselsätta oss med teknik för att försvinna från arbetslöshetsstatistiken.
Så vad håller jag på med? Jag stannar i en bransch där det inte finns människor. Inga möten, ingen värme, inget utbyte. Jag generaliserar. Men jag stannar. Tänker att det finns så många skitbranscher utan anställningstrygghet och anständig lön, utan möjlighet till facklig anslutning, där maktmän söndrat och smulat ner varenda bit av värdighet till delade turer och stressfrakturer på hjärnan. Jag har tänkt att det inte finns några alternativ. Nu är jag här, jag har det bra. jag har det så bra man kan förvänta sig, bättre än de flesta. Väl? Det har börjat kännas annorlunda.
Om det finns ett bord, borde jag inte flippa det? Vi har i alla fall rätt att försöka. Vi skulle kunna organisera oss i mindre kvinnodominerade kluster och arbeta utifrån dem. Hyra ut oss ihop. Arbeta för och åt varandra. Vi vet att vi är bättre än de flesta eftersom omständigheterna tvingat oss till det. Ingen tar en kvinnlig ingenjör på allvar om hon inte är minst 50% bättre än sin manliga kollega. Jag vet att det låter självförhärligande och defensivt men verkligheten har hittills visat att antagandet stämmer. Vi kan teknik och vi förstår människor. Vi är din drömanställda drömingenjör med drömkunskaper men vi krossas mot glastaket innan vi fyllt 30, 35, 40. Vi blir samordnare, administratörer, områdesansvariga för dokumentation. Vi blir isolerade små öar utan möjlighet till personlig utveckling eftersom vi lider akut brist på sparringpartners. Våra manliga kollegor blir gruppchefer, tekniska experter och finanschefer. Finanschefer! De är 29 år, de är tom 27, men de tjänar mer än min mormor gjorde under hela sitt liv och har visitkort med titeln "Europachef". Inte en sekund har de lagt på att försöka förstå människor, lämna en lapp på någons skrivbord, att vara en medmänniska, att lyfta någon annan. De tycker det räcker med att plocka ur diskmaskinen en gång i halvåret. De är goda feministiska män och familjefäder som arbetar 60-timmarsveckor (jobb jag kunde gjort på 40) när deras egna barn inte ens börjat på dagis, de skickar upp sina egna fruar i glastaket. De har gått en tredagarskurs i personlig utveckling i nån gammal militärlokal där gruppövningar visat om de är lejon, orm, papegoja eller angorakanin men de har aldrig frågat hur deras kollegor mår. De tror att de förstår människor och klistrar upp läsvärda citat på sina kontorsdörrar: glaset är så jävla halvfullt. Jag vill flippa det där bordet i ansiktet på dem. Något har verkligen förändrats.
