Mellandagarna

Nåja, i det här rummet sitter jag nu, och här sitter jag fast. Det är för att jag sitter här som jag inte sitter någon annanstans, och han, ja han där, han sitter också i samma lilla rum med julblommiga gardiner och en prunkande kaktus, men han sitter inte med mig, nej inte alls, han sitter där med sig själv. Jag här, han där, framför, eller bakom, varsin skärm, eller bok, eller annan förströelse, eller det vi kallar arbete. Nu för tiden kallar vi allt för arbete, allt är ett projekt. Jag har suttit här i rummet mycket länge och nu är det för sent att slå sig ned någon annanstans. Jag har redan försuttit mig, det är märken efter mig i dynorna, min väldiga röv har gjort sig permanent hemmastadd, jag har allaredan lovat att aldrig mera gå, men gå har jag såklart gjort, jag har rest mig och gått, jag har redan vandrat vidare, jag har hunnit lämna den plats där jag var för att strax ett tag därefter befinna mig på annan ort, annars hade jag inte kommit hit, det är så det går till, det var så jag kom hit, man reser sig, man går, jag reste mig, jag gick. Jag gick hit, hit till min älskare. Det är hans rum. Han disponerar små rum runt om i världen. Till exempel det här där vi nu befinner oss, var och en för sig, jag här, han där, i skydd av varsin ridå, helt borta för varandra, trots att vi kom hit ihop. Sidorna i boken är ett hem utan ljus. Jag bläddrar och bläddrar, det går framåt, utom ibland, då det går bakåt. Han slår på sina tangenter, och på mina, fast det vet han inget om. Vi sitter bakom våra apparater, våra små händer som håller i små saker, vi håller oss i oss själva, i våra egna tingestar, inte i varandra och varandras, här sitter vi bra, var och en för sig. Det var ett jävla liv. Han skriver sig brinnande för att komma ut ur det, för att komma levande ut, han är inte nöjd med det han har, jag är inte nöjd med det jag har säger han, han vill också gå, han vill också vandra vidare. Gudarna vet vad det ska bli av mig då, jag som lovat att sitta still, här, jag som lovat att så att säga ha traskat klart en gång för alla. Vem ska jag begravas bredvid, det vill han inte svara på. Han vill skriva tills friktionen glöder mellan honom och orden, tills själva luften brunnit slut, tills livet verkligen inte har någon annanstans att ta vägen än framåt: dit vill han, det säger han, dit vill han ta vägen, framåt, och om jag följer med får jag göra det på egen hand, han kommer inte ha några över, han behöver sina händer för sig själv, vem vet vad man behöver hålla sig i i framtiden, just det, det vet ingen, inte han och inte jag, man kanske måste ha en hand över till sig själv, bort med tassarna, händerna i luften, andiamo, davaj, let’s go. Han skriver och skriver medan jag sitter här och passar opp, helt tyst, andas mellan orden, bläddrar och bläddrar, glöder, bläddrar, han skriver som för livet, alldeles för långsamt. Livet går så långsamt som blommorna vissnar, som havet slutar skumma, som tevattnet i bryggaren kallnar; det går, sen går det inte, först pinnar det på, sen hör det upp men inte plötsligt, nej, för då märkte man ju själva upphörandet, märkte hur det slutade, man la i så fall märkte till det och kunde hejda det och då satt vi väl inte här, om vi kunde hejda det, nej nej, vi märker ingenting och sitter kvar som två statyer. Vi är av marmor i det här rummet, två av nöd skillda kroppar karvade ur olika bitar sten, men dyrbar. Vi har det gemensamt. Vi passar inte ihop, inte han med mig och inte jag med honom, vilket gynnsamt sammanträffande, det är det vi har byggt hela vårt skenäktenskap på, denna lyckliga slump att inte vara förenliga ens med varandra, vi passar ihop bara på pappret, där passar vi perfekt. Vi har vassa kanter, de kan skadas vid kontakt, därför hör vi hemma på behörigt avstånd från varandra, man kan anlända en och en även om man reser ihop, även om man glöder, även om man tätt efter den andra stiger över samma tröskel in i samma rum. Snart måste jag ha en ny bok, innan den här tar slut! Så jag kan sitta här och passa opp, vända sida, ta mig framåt stillasittande, låta blommorna vissna utan att det märks och så vidare. Havet alldeles utanför med sina lakoniska svanar, vem behöver storm och vågor, eller den satans kaktusen som blommar! Som prålar så vulgärt mitt i vintern, mitt i det vita, tysta livet, mitt i stillaståendet på en piedestal mellan han där och mig här, vad tänkte den på som sög av vattnet, gjorde slut på näringen och slog ut i full blom medan frosten ännu sprider sig på rutorna till detta lilla eländiga rum dit jag gått och lovat aldrig mer att lämna, men till vilken nytta, ingen lyssnar ändå på mina löften, ha!, det är som om jag lovat helt mig själv, jag lovar mig, och det både dyrt och heligt: här ska jag bli kvar. Här lämnar jag mig, härifrån får ni karva bort mig med stämjärn, här ska jag dö och smälta samman med dynorna, de som redan luktar ruttet av tång, här ska jag bli ett med naturen, ett med produkterna av naturen åtminstone, inte med det faktiska levande landskapet, där hör jag inte längre hemma, i det finns bara plats för de som säkert existerar, och det av egen fri vilja. De som ännu går, som ännu blir till i sin rörelse. Ändå blommar det mitt i vintern. Mitt i den cykliska istiden, i kylpunkten, för någon mittpunkt finns det inte, det skulle vara graven då, men det är ju en slutpunkt. Den är vad som väntar honom där i slutet av framtiden, längs sträckan han ser framför sig, ditåt han är på väg, i den riktning han så enträget sett ut, som en enögd clown, som om det inte fanns några alternativ, som om livet var ett projekt på samma sätt som arbetet, som nu allt, som den här relationen till exempel, en syssla att klara av, en uppgift, något att passera med resultatet godkänd eller icke godkänd, något man kan bli klar med, en gång för alla lösa, något som har en belöning, som om slutet inte kom lika till oss alla. Där finns graven som en evig sanning; hit men inte längre. Jag som redan funnit min och det bara genom att sitta still! Om han bara kunde lyssna på mig. Om jag bara hade varit hans fru, då skulle han ha lyssnat på mig, om han förärat mig det, den statusen, den ställningen i och utanför detta lilla kyffe, om han kunde se på mig som män ser på sina fruar, i alla fall de nya fruarna, de som inte hunnit bli gamla och mossiga, de som rövarna ännu inte hänger på, då hade jag sagt honom detta, att graven finns i slutet av framtiden eller början av eftertiden vare sig han vill eller inte, vare sig han skriver eller inte, vare sig han brinner, glöder, tiger, karvar, dröjer eller skyndar, vare sig han sitter där eller inte, vare sig jag är fru eller älskarinna eller ihjältigen: han kommer inte undan. Men dit ska han alltså nödvändigtvis ta sig, in i framtiden, och mig tar han inte ens med, jag sitter här med min bok och vänder sida efter sida under filten. Tapeten flagnar bara jag tittar på den. Elden falnar. Nu tar han sin flaska, nu tar han en klunk, nu ställer han tillbaks den på bordet. Tystnaden har aldrig varit så här tyst, jag riktigt njuter. Å den som kunde njuta som jag, om han ändå kunde njuta.