Falsk hälsosamhet

Det finns få saker som provocerar mig så mycket som ett perspektivlöst förhållande till hälsa. Just nu pågår Stockholm Marathon och löparna springer förbi bara några hundra meter från vår ytterport. Jag älskar ju att löpträna och att känna att kroppen blir så att säga använd, men jag har dragit gränsen vid halvmaror. Fyra mil är jättelångt. Det är så långt så att kroppen kan behöva flera veckor för att återhämta sig efter ett lopp. Det finns säkert de (proffs) som bara behöver några dagar, men frågan är hur länge deras kroppar håller. På det stora hela finns det få elitidrottare över 35 och inom tex damtennis är man gammal när man är 25. Många ungdomar som satsar på elitnivå kör sönder sina kroppar på vägen. Man är lovande, tränar massor, blir uppmuntrad av klubb och tränare och föräldrar och vänner, och sen plötsligt tar knäna slut. Eller ryggen. Eller någon annan outbytbar kroppsdel. Sen ska hela livet fortsätta, med skador som kanske hindrar en från att någonsin springa igen. Jag är självklart inte emot elitidrott men att låtsas att det är hälsosamt är inte rättvist. Det är ett yrke som nöter ut kroppen i förtid och som kanske gör att man kan leva resten av livet på intjänade pengar, kanske inte. Ändå hyllas stora idrottare inte bara som idoler utan som någon form av hälsogurus. Extremt tillsvarvade kroppar, följden 40-timmars träningsveckor, visas upp som det hälsosamma idealet och sundhet likställs undantagslöst med smalhet. Sundhet verkar överhuvudtaget inte kopplas ihop med allmän livsglädje och välmående utan handlar alltid om kilon, dieter och träningsscheman för att forma den eller den kroppsdelen. Som om en fast rumpa automatiskt gör en hälsosam. I spåren av viktfokusering och kilohets glömmer vi bort att ätstörningar är en utbredd sjukdom bland unga idag. Jakten på en smalare kropp sker ofta på bekostnad av ett skörare psyke men det är det inga MåBra-tidningar som tar upp. Istället räknas hälsosamhet i reda kilon, där proportionaliteten är omvänd och mantrat lyder ju smalare desto bättre. Jag vill ha perspektiv! Jag vill ha en allmän medvetandenivå som ifrågasätter meningen med att räkna hälsa i kilon och livskvalitet i minuskalorier. Jag vill att träning och idrott ska handla om en känsla inuti kroppen, inte en yta utanpå den. Jag är skittrött på löpsedlar som vill berätta för mig hur jag bäst går ner fem kilo, när just dessa fem kilo kanske är de bästa jag har. Därför var det ändå skönt att stå och kolla på marathonlöparna ett tag, där jag försökte komma över Odengatan. De springer fyra mil, men det är folk i alla former och storlekar som gör det. Gamla och unga, runda och kantiga, är alla i så god form att de ger sig på denna gigantsträcka. Ändå fint att se, men jag kommer aldrig att göra det.

Some more

Jag fattar inte varför jag skriver det här eftersom det riktar sig till personer med uppenbar brist på hjärnkapacitet men någon kanske det kan roa. Någon annan alltså.

Att argumentera mot kritik på Ströms bok med att gasta om att man...

1) inte ALLS kan kritisera Ströms bok om man själv inte har andra källor än de som Ström listat. Det räcker alltså inte att peka på de uppenbara brister som hans egna källor har utan kritiken blir OHEDERLIG om motbevis inte bifogas. Eh VA? Nej, alltså så funkar inte forskning, varken feministisk eller någon annan. Det är fullt legitimt att bemöta tvivelaktig källhantering för vad den är i sig själv, alltså dålig. Det är dessutom jävligt ohederligt att kräva motbevis till källor som är en produkt av Ströms banala klippochklistrateknik.

2) vet MER om feminism än feministerna själva, trots att man för allt i världen avsvär sig all form av samröre med nämnda grupp? Alltså I D I O T E R. Att sen gorma vidare om att det är feminismen som är roten till allt ont när feminister gång på gång på gång bedyrar att de HÅLLER MED om att även män far illa i ett ojämställt samhälle. Herregud!

3) minsann förstår de källor som feminister faktiskt hänvisar till men utan vidare omsvep konstaterar att "de har fel" och och sen rabblar ur sig nåt helt uppdiktat konspirationsteoretiskt om STATSFEMINISMEN. Det här är en alldeles speciell form av feminism och alla som ingår i den vill bara vara OFFER så att de slipper ta ansvar. Själv är Ström dock inget offer. Nej, han klagar bara OUTHÄRDLIGT mycket på kvinnor och män som kallar sig feminister och SKYLLER ALLT på dem. Det är tom deras fel att unga killar inte får LIGGA! Vet ni vad. När unga killar inte får ligga då är det här samhället verkligen i fara.

... det är ungefär lika intelligent som att beskylla miljöpartister för växthuseffekten eller invandrade för rasism. Bara för att vi påtalar problemen beror de inte på oss. Men just det, jag glömde. Samma personer som håller på Ström brukar förneka både växthuseffekten och rasismens existens. Det har som sagt blivit något fel där uppe.

Narren och varför skrattet fastnar i halsen

Min främsta känsla gällande Pär Ström är att han borde ha ett rejält kok stryk, men det är bara en banal längtan efter hämnd som gör sig påmind. Den kan jag bortse ifrån. Vad som känns mycket sorgligare är att genusteori fortfarande, ja året är 2011 ladies, betraktas som någon form av subjektiv kvasikunskap som saknar vetenskaplig grund. En person som inte har någon som helst relevant utbildning i ämnet tar på sig foliehatten och utnämner sig själv till genusvetare, och får gehör. Hans vetenskapliga metoder skulle inte godkännas ens på grundkursnivå. Källorna är en salig röra forskning i genusvetenskapens namn signerat bla en galen neurolog som inte kan belägga sin egen forskning med vetenskapligt stöd utan säger att 30% av alla kvinnor har manliga hjärnor. Till och med för den som behärskar bara grundkursen i statistik ter sig ett sånt resultat helt befängt och resultatet avfärdas. 30% är utanför all form av rimlig felmarginal och därtill är studien gjord på vuxna människor. Pär Ström däremot använder studien som bevis för att socialt konstruerat kön är en myt, men misslyckas kapitalt med att marknadsföra sin åsikt eftersom vuxna människor ju de facto levt många år och hunnit socialiseras in i en roll. Ingen hjärnforskare med självaktning i dag emotsäger att hjärnan är plastisk. Man går alltså gärna med på att vi kan lära oss nya saker och att delar av hjärnan kan ta över funktioner från andra delar av hjärnan om så skulle behövas, men man kan inte föreställa sig att kön är något som lärs och görs. Ström refererar också, helt historielöst, till det manliga geniet som är en mycket vanligare form av geni än det kvinnliga. Det är förbannat sorgligt att se hur verklighetsfrånvänd en person som ändå lever idag kan vara. Utan att närmare definiera begreppet geni, eller att för den saken skull berätta var han fått detta ifrån, gör han sanning av det. Och så fortsätter det. Lönediskriminering är tex inte ett problem längre. Rasdiskriminering existerar inte. Det är oerhört obehagligt. Det finns galningar och det finns galningar. Nu hoppas jag att media behandlar den här specifika galningen för den historielösa, rasistiska och människofientliga knäppskalle han på riktigt är och inte använder sig av narren för att roa några tv-tittare, metroläsare etc. Vi är alldeles för bra för att ta sånt här på allvar bara för att det är lite kul att skratta åt folk som blir upprörda. Vad vi däremot borde ta på allvar är allt det som Ström påstår inte existerar. Könsskillnader, rasism och socialt konstruerat kön.

Grinollar och social inkompetens

Idag kunde man läsa det här på DN om företagens jakt på den sociala medarbetaren och hur de ständigt återkommande kraven på denna sociala kompetens utesluter blyga människor från arbetsmarknaden. Man ska inte bara vara bra på sitt jobb, man ska också vara en lustigkurre som inte bangar aw med kollegorna, eller brännboll, eller gemensam lunch eller någon av alla konstiga teambuildingaktiviteter som ordnas årligen, etc etc. (Hur många typ lianer har inte kontorsråttor i Sverige klättrat i genom åren, i gruppsykologins luddiga namn?) Om man tackar nej till att delta riskerar man inte bara vänskap med sina kollegor, utan kanske också goda referenser till nästa jobb. Jag håller med, men måste ändå missnöjesblogga lite om motsatsen till den översociala medarbetaren. Jag är så innerligt trött på introverta surkillar i 40-45-årsåldern som aldrig har blivit ifrågasatta och som bidrar med noll trevlighet till arbetsplatsen. De är asgrymma på det de gör men misslyckas ständigt med att förmedla nödvändig kunskap om detta till sina kollegor. Vill man veta något får man gå och fråga (och mötas av en sur blick), skicka ett mail (och förgäves vänta på relevant svar) eller gissa (vilket ofta är en ganska riskfylld aktivitet). Jag struntar högaktningsfullt i om de är med på sommarfesten, men jag tycker att jag borde kunna förvänta mig en viss nivå av social kompetens även från de som betraktas som "nyckelkompetens på företaget". Bara för att man är råbra på Verilog har man ingen rätt att grina ihop mot andra som råkar jobba på samma ställe och bara vill göra ett bra jobb. Tyvärr är den här sociala slags kompetensen, typ artighet?, något som företag såklart gärna vill ha, men som den anställde inte får betalt för. Den som kommunicerar, sprider kunskap och knyter sociala band för att säkerställa goda samarbeten får kanske höra att hon (för ja, det är oftast en hon) är en så glad och trevlig frisk fläkt, men det är inget som ger en direkt lönehöjning i slutet av månaden. Jag efterfrågar inte fler ölsociala partykollegor, men jag skulle verkligen gilla om fler uppvisade den vanliga allmänna sociala egenskapen som kallas hyfs.

Nya arbetaren

En fantastisk bild! Tecknaren heter Robin Montelius, via Const.

Embryon är inte individer

Mycket bra om abortdebatten.

Kroppens förfall

Det har börjat hända. Inte sakta sakta och omärkbart utan plötsligt ganska påtagligt. Min kropp börjar bli gammal. På ett sätt har den väl varit på väg mot döden sen dag ett, men nu är kulmen nådd och passerad. Jag har kråksparkar när jag ler. Jag har ont i ett knä, en fotknöl som ömmar och synligare ådror på händerna. Jag har bristningar på låren och fläckar i ansiktet som inte bara är fräknar. Mina bröst har kasat nedåt. De är om möjligt ännu mindre än de brukade vara, vilket var a minus minus. Ljuset på badet tillåter mig inga illusioner. Så här är det, så här ser jag ut. Varenda liten fin rynka syns. Jag, jag vet inte vad jag ska känna. Jag har inga problem med min ålder, min ställning i världen och min försvunna ungdomstid. Jag är okej med att vara vuxen och tycker snarare att det är provocerande med alla dessa 30-40-åringar som vägrar växa upp, vägrar ta ansvar, vägrar erkänna sig själva som vuxna människor. Men att se gammal ut? Jag tittar på mig själv och tänker att det kunde få stanna här. Man hör folk säga att de inte känner igen sina 70-åriga ansikten i spegeln och i morse förstod jag hur de känner. Inte för att jag sörjer min tonårsfasta rumpa eller ogillar det jag har nu, men tänk vad som komma skall. Tänk när kroppen på allvar börjar protestera. Det bästa har varit. Det vore väl en sak om det bara var rynkor och fläckar men det är också leder, sjukdomar, synen och allt annat i funktionsväg som man som 30-åring bara kan förutsätta funkar men som jag nu inser att jag måste värdesätta medan jag har det kvar. Det har börjat naggas i kanten. Min kropp har börjat förfalla. Det är inget jag kan hindra men det känns verkligen konstigt.