Falsk hälsosamhet

Det finns få saker som provocerar mig så mycket som ett perspektivlöst förhållande till hälsa. Just nu pågår Stockholm Marathon och löparna springer förbi bara några hundra meter från vår ytterport. Jag älskar ju att löpträna och att känna att kroppen blir så att säga använd, men jag har dragit gränsen vid halvmaror. Fyra mil är jättelångt. Det är så långt så att kroppen kan behöva flera veckor för att återhämta sig efter ett lopp. Det finns säkert de (proffs) som bara behöver några dagar, men frågan är hur länge deras kroppar håller. På det stora hela finns det få elitidrottare över 35 och inom tex damtennis är man gammal när man är 25. Många ungdomar som satsar på elitnivå kör sönder sina kroppar på vägen. Man är lovande, tränar massor, blir uppmuntrad av klubb och tränare och föräldrar och vänner, och sen plötsligt tar knäna slut. Eller ryggen. Eller någon annan outbytbar kroppsdel. Sen ska hela livet fortsätta, med skador som kanske hindrar en från att någonsin springa igen. Jag är självklart inte emot elitidrott men att låtsas att det är hälsosamt är inte rättvist. Det är ett yrke som nöter ut kroppen i förtid och som kanske gör att man kan leva resten av livet på intjänade pengar, kanske inte. Ändå hyllas stora idrottare inte bara som idoler utan som någon form av hälsogurus. Extremt tillsvarvade kroppar, följden 40-timmars träningsveckor, visas upp som det hälsosamma idealet och sundhet likställs undantagslöst med smalhet. Sundhet verkar överhuvudtaget inte kopplas ihop med allmän livsglädje och välmående utan handlar alltid om kilon, dieter och träningsscheman för att forma den eller den kroppsdelen. Som om en fast rumpa automatiskt gör en hälsosam. I spåren av viktfokusering och kilohets glömmer vi bort att ätstörningar är en utbredd sjukdom bland unga idag. Jakten på en smalare kropp sker ofta på bekostnad av ett skörare psyke men det är det inga MåBra-tidningar som tar upp. Istället räknas hälsosamhet i reda kilon, där proportionaliteten är omvänd och mantrat lyder ju smalare desto bättre. Jag vill ha perspektiv! Jag vill ha en allmän medvetandenivå som ifrågasätter meningen med att räkna hälsa i kilon och livskvalitet i minuskalorier. Jag vill att träning och idrott ska handla om en känsla inuti kroppen, inte en yta utanpå den. Jag är skittrött på löpsedlar som vill berätta för mig hur jag bäst går ner fem kilo, när just dessa fem kilo kanske är de bästa jag har. Därför var det ändå skönt att stå och kolla på marathonlöparna ett tag, där jag försökte komma över Odengatan. De springer fyra mil, men det är folk i alla former och storlekar som gör det. Gamla och unga, runda och kantiga, är alla i så god form att de ger sig på denna gigantsträcka. Ändå fint att se, men jag kommer aldrig att göra det.