Bidragsfusk

Pissig, skulle jag kunna säga nu. Det hela grundar sig inte i dagsformen i övrigt utan i en liten men delikat reflektion om livet som student. Är det inte uttjatat, så säg, allt svammel om studenter och fattigdom och CSN och ångest och fylla och litenhet, men här kommer lite till. Fuck CSN! Hur i hela helvetet är det tänkt att det ska gå ihop? Jag bor i en halvt underjordisk etta, med enastående utsikt över en jordvall, för vilken jag betalar dryga 3800 svenska kronor varje månad. Tillkommer debetspalten gör månatliga räkningar så som telefon och internet samt vissa mindre frekventa men än dock återkommande fakturor som t .ex. 2006 års skörd av försäkringar, kåravgifter, helårsavgift till AEA samt lite annat smått och gott som man inte tycker sig klara sig utan. Jag tycker inte att jag lever ett särskilt utsvävande liv. Varje månad erhåller jag från CSN ca 6900 kr, varav den största delen är ett lån jag beviljas mot vissa motprestationer på studiefronten. So far so good. Eller nej förresten. Det är tamigfaen åt skogen redan här. Enkel överslagsräkning ger mig ett ungefärligt månadsnetto på 2500 kr, om jag ska vara generös mot mig själv. För denna veritabla summa förväntas jag äta, köpa kurslitteratur, betala allt som inte faller inom ramen för ovan nämnda kategorier och skulle man råka bli sjuk (som jag blev i höstas) kan man uppe på utgiftshögen lägga en smarrig sjukvårdsräkning. För att inte tala om ett eventuellt tandläkarbesök. För fem minuters vansinnigt plågsam visdomstandsrensning får man snällt punga ut ungefär 500 kr. Gnugga geniknölarna, räkna lite, häpna och kom fram till hur många kronor man som student kan ha kul för varje månad. (Approximativt 8,50.) Och då menar jag inte kul som i att spendera snuskiga summor på bubbel i baren på Stureplan (nionde sfären är inget för mig) utan som i att kanske gå på bio, dricka EN öl ute, fika vid annat bord än väns köksbord, inhandla ett stycke ny skiva etc etc. Eller att bara köpa mat som inte stavas krossade tomater och förbannad tonfisk, mot vilken jag hyser ett aggressivt förakt.

Det mest fascinerande är emellertid att blåbären som styr över min ekomoni kan, eller åtminstone borde kunna, räkna ut allt det här med arslet. På något sätt hänger ju staten, CSN, kommunen, landstinget och försäkringskassan (som jag är beroende av i form av bostadsbidrag) ihop. Jag bor kommunalt, dvs någon snok på det kommunala fastighetskontoret har bestämt min hyra. Dessutom får jag bara bo här om jag är student. Jag "får" mina pengar från CSN, dvs kommunmänniskan vet exakt hur mycket jag har i inkomst. Den normalbegåvade kan medelst enkel subtraktion (se ovan) räkna ut att jag måste ansöka om bostadsbidrag för att klara mig, och varifrån får man det bidraget? Jo, den statliga försäkringskassan! Ja herrejävlar. För att hjälpa upp vår egen situation jobbar jag och många andra studenter extra, något som kräver viss uppoffring när man i övrigt ägnar 40 timmar i veckan åt sina studier. Men, MEN, om jag jobbar för mycket (gränsen går vid 40 000 kr/år varav hälften redan utgörs av bidragsdelen på mitt studielån) dras mitt bostadsbidrag in eller skärs ned. Om jag arbetar betalar min arbetsgivare arbetsgivaravgift för mig och jag betalar i min tur skatt på min lön, som båda ger klirr i statskassan. Eftersom jag gillar matematik satte jag mig i somras ner för att kalkylera lite. Jag hade möjlighet att jobba två veckor till på mitt extraknäck, men bestämde mig för att det inte var värt det. Inkluderat nedraget bostadsbidrag och det faktum att jag skulle behöva lägga mina ytterligare intjänade pengar på hyra hade min resulterande timlön uppgått till något i Joakim Von Anka-väg. Kort sagt, så i helvete jag jobbar mer!

Det var bara det jag ville säga. Jag kunde inte handla på systemet idag och det kan som bekant göra en upprörd. Stackars fattiga student som inte har råd att köpa sprit. Det blir till att dricka vatten i bastun. Jag kommer i alla fall inte att bli uttorkad och bakfull.