Konfirmationsodysseus

Halleluja tack Jesus, posten är kommen. Dagens skörd innehöll både den förlorade kvinnligheten och en brittisk tågbiljett. Sweet. Återstår vilket-jävla-århundrade-lever-vi-i-papperspasset.

Nu till något annat. Är American Idol/Idol/alla andra Jag-är-så-grym-att-jag-döör-program egentligen TV-junkisarnas blogg? Jag och min bror grät av både skratt och skräck framför sångfåglarna igår kväll. En formidabel ensemble på min ära, som inte bara höll sig till hel och halvtoner. Och vad handlar låtvalen om? Vem går på allvar upp och provsjunger en gammal Meatloaf? Det liknar ju ingenting. Mitt i eländet slog mig tanken att jag inte är ett dugg bättre själv. Jag slår mig för bröstet och leker bergsgorilla och våfflar håret och skriver ner allsköns skit, precis vad som faller mig in, bara för att någon ska se mig. Samma någon som kollar på American Idol. Jag sjunger Meatloaf!

Dessutom knaprar jag esberitox (borde jag lägga det i örat?) som en maniakalisk gnagare och sjunger vedervärdig badrumspoesi. Vem är jag att döma?