Norstedts

Vid lunch idag hade jag plöjt igenom två mycket märkliga artiklar på temat Examining the nature of transport and disability in the context of local travel utan att känna mig vidare värst upplyst. Vad var grejen, liksom? Jag får ofta för mig att jag är vass, för att inte säga världsbäst på saker, och idag var det engelska. Känslan brukar infinna sig och utfinna sig lika slumpmässigt som tvättmaskinsmonstret äter upp strumpor, men lika ofta får jag för mig att allting egentligen är på låtsas, inklusive min så kallade intelligens. Svackor, kan man också kalla det. Det är kul att vara stursk, även om man är det i sin ensamhet över en kopp kaffe och en artikel vars skärpa i tryckkvalité snarast kan likställas med kajalpenna på toapapper. Sturskheten går emellertid snabbt ur en, när man inser att man inte ens förstått att man inte har förstått. I mitt euforiska tiominuterstillstånd av megalomania går vettet ut och svagsintheten in. Det är inte mig det är fel på, det är artikelförfattaren. Jag skiter väl i att han är doktorerad, diplomerad, renommerad och andra -erad, han är en pundig, överanalyserande och troligtvis överbetald gubbstrutt. Hårda ord. Andra gången jag läste texterna, strax efter intagen lunch (gröt med banan och solrosfrön) kom jag åter till minna sinnen och till insikt. Det fick bli till att plocka fram ett lexikon, sätta sig med penna och skriva en gloslista. Den blev helt jättelång och sen började jag kolla på Australian Open. Thomas, vilken stjärna.