The Garp

Läste som hastigast en nyhet igår om att David Irving, som greps i Österrike -89 eller så, har blivit blev dömd till tre års fängelse för att ha förnekat förintelsen och föreläst om det. Kopplingen till John Irving är kanske inte så långsökt men jag tycker fantastiskt mycket mer om den senare. Min favoritbok all time, den som alltid står sig vad nytt jag än läser, är John Irvings The world according to Garp. Garp skapas genom att hans mamma Jenny mer eller mindre våldför sig på en soldat med kronisk erektion, som vårdas på fältsjukhuset där hon jobbar. Jag förmodar att sexuell tillfredställelse inte ingick i hennes arbetsbeskrivning, men vad gör man om man vill ha ett barn men ingen man. Jenny ville inte vara feminist heller, men hon får rollen som en kvinnokämparnas frontfigur, mot sin egen vilja, och blir moder till en hel generation ultrafeminister som betraktar henne som gudinna och ideal. Garp formas och växer upp i enlighet med sin mors egensinnigheter och både hans barndom och vuxenskap blir något konstifika. Han och hans familj blir magneter för besynnerligheter och deras historia vävs bit för bit ihop med bland annat Ellen Jamesarna. Ellen James fick sin tunga avskuren som barn för att inte kunna skvallra om de övergrepp hon varit med om (penna och papper?) och det efter henne uppkallade sällskapet visar sin sympati genom att skära av sig sina egna tungor och vägra befatta sig med män. Ellen James avskyr Ellen Jamesarna.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är jag älskar så mycket med Garp. Irvings känsla för språk och obetalbart komiska obskyriteter får mig att känna mig helt fantastiskt levande när jag läser. Det finns så många böcker, så många texter, författare och poeter, men just The world according to Garp har ett alldeles eget hörn av mitt hjärta.