Gnäll

Jag sover, vaknar, sover, vaknar, huvudvärken släpper, jag sover. Jag vaknar. Eftersom såren läker bättre utan att man ser ut som en Paul MacCarthy i hansaplast försöker jag nudda så lite omvärld som möjligt men någon del av kroppen måste partout vara i kontakt med madrassen och täcket. Dessutom börjar jag känna hur mörbultad jag är. Det liksom värker lite var stans och plötsligt på nya ställen. Klagovisan har bara börjat.

Det regnar på fönsterblecket, stora droppar vad det låter. Man kan bara stirra i taket så länge. Jag kliver upp, äter frukost innan tiden går ut för när jag måste fasta för att kunna lämna prover senare, tassar ut i vardagsrummet och hämtar datorn. I love you little thingy.

Ironiskt nog ser jag ut som cyborg 009, även om det inte är den utan Donna Haraways manifest jag lånar på i den här bloggen.