Filmatiskt

Jo, alltså den skamlösa flirten. Det var tre minuters förvåning och världens bästa avslutning på en arbetsvecka. Tja, nu så här i efterhand kan jag tänka mig bättre men kul var det, i alla fall.

Jag tränger mig på Lidingöbanan, matkasse i ena handen och väska över axeln, sl-kortet mellan tänderna och allmänt ful i håret efter en dag på jobbet, iförd kontorshaggans bästa oufit. För att tillhöra ovanligheterna får jag en plats att sitta, vilket i sig är galet halv sju på en vardag. På sedvanligt Harawayskt manér ler jag mot människan mitt emot mig, eftersom det är det jag gör. Jag ler. I vanliga fall ler ingen tillbaka. Om någon mot all förmodan gör det slutar det inte vid leenden utan eskalerar till konversationer, the OBMS.

Då händer det, som inte händer i Stockholm, nämligen leende besvarat och det av Ung Snygg kille. Ja jesus (nej, inte han). Jag blir paff, drar ännu mer på munnen, var på han nästan börjar skratta eftersom jag sitter där och ler som en jävla galning. Självklart börjar jag skratta. Sen sitter vi mitt emot varandra och skrattler tills banan når Baggeby och jag plingar. Jag mimar hej då, samlar ihop mig och kliver av.

Det var tre minuters ren och skär förvåning. Skamlöst.