Filmatiskt
Jo, alltså den skamlösa flirten. Det var tre minuters förvåning och världens bästa avslutning på en arbetsvecka. Tja, nu så här i efterhand kan jag tänka mig bättre men kul var det, i alla fall.
Jag tränger mig på Lidingöbanan, matkasse i ena handen och väska över axeln, sl-kortet mellan tänderna och allmänt ful i håret efter en dag på jobbet, iförd kontorshaggans bästa oufit. För att tillhöra ovanligheterna får jag en plats att sitta, vilket i sig är galet halv sju på en vardag. På sedvanligt Harawayskt manér ler jag mot människan mitt emot mig, eftersom det är det jag gör. Jag ler. I vanliga fall ler ingen tillbaka. Om någon mot all förmodan gör det slutar det inte vid leenden utan eskalerar till konversationer, the OBMS.
Då händer det, som inte händer i Stockholm, nämligen leende besvarat och det av Ung Snygg kille. Ja jesus (nej, inte han). Jag blir paff, drar ännu mer på munnen, var på han nästan börjar skratta eftersom jag sitter där och ler som en jävla galning. Självklart börjar jag skratta. Sen sitter vi mitt emot varandra och skrattler tills banan når Baggeby och jag plingar. Jag mimar hej då, samlar ihop mig och kliver av.
Det var tre minuters ren och skär förvåning. Skamlöst.
Jag tränger mig på Lidingöbanan, matkasse i ena handen och väska över axeln, sl-kortet mellan tänderna och allmänt ful i håret efter en dag på jobbet, iförd kontorshaggans bästa oufit. För att tillhöra ovanligheterna får jag en plats att sitta, vilket i sig är galet halv sju på en vardag. På sedvanligt Harawayskt manér ler jag mot människan mitt emot mig, eftersom det är det jag gör. Jag ler. I vanliga fall ler ingen tillbaka. Om någon mot all förmodan gör det slutar det inte vid leenden utan eskalerar till konversationer, the OBMS.
Då händer det, som inte händer i Stockholm, nämligen leende besvarat och det av Ung Snygg kille. Ja jesus (nej, inte han). Jag blir paff, drar ännu mer på munnen, var på han nästan börjar skratta eftersom jag sitter där och ler som en jävla galning. Självklart börjar jag skratta. Sen sitter vi mitt emot varandra och skrattler tills banan når Baggeby och jag plingar. Jag mimar hej då, samlar ihop mig och kliver av.
Det var tre minuters ren och skär förvåning. Skamlöst.
6 kommentarer:
"Asså, ja' har värsta OBMS-historian att berätta..."
Undrar om Ung Snygg Kille sa så när han kom fram dit han var på väg. Hihi... Ret ret...
han LÄR ju ha trott att jag var en psykotisk råtta, men jag bjöd honom på det i så fall, och gud va snygg han var.
Låter ju jättetrevligt. Bara att hoppas att ni ses på banan igen.
Skulle en flicka av din kaliber le mot mig på tunnelbanan skulle jag smällta som smör på en nyrostad formfranska.
Du skulle mimat bara "hej" och inte "då"!
Har jag sagt att jag tycker att du är underbar!? OK. Då säger jag det igen.
Sluta aldrig le, bara. Leenden är en smitta som alla borde drabbas av jämt.
Du är vacker när du ler också, det vet jag för jag har sett det med mina egna ögon. Alla tre.
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida