On likelihood

Det är som hade Tage Danielsson har återuppstått och flyttat in i mitt huvud. Sannolikhet, det är något nära sanningen, väl? Något som egentligen inte behöver vara riktigt sant men ändå i någon mening närmar sig det sanna, det objektivt äkta? Vad gör man då, om inte bara det sannolika utan till och med det osannolika visar sig vara sant? Det hände mig något helt osannolikt och utfallet, ja, det är inte bara sant utan för bra för att vara sant. Finns det sådana som han, undrar jag stilla. All empiri visar motsatsen. Människor är inte så osannolikt bra. De är mycket, mycket, sämre. Vi kan inte vara så bra utan att bli osannolika och då finns vi inte längre, ju. Således består världen av en hoper inte riktigt så bra människor, men vi är på riktigt. Sannolikheten att vi finns är etthundra procent.

Det är bara det, att det finns ett motbevis. Kanske fler, men åtminstone ett. Hur många motbevis behövs för att kasta en hypotes överbord, överge en teori, släppa sargen? Det krävs ingen raketforskare för att inse att ett och blott ett sådant är mer än nog. Det tycks mig bara så fruktansvärt osannolikt, hela alltet.