Släpp mig fri

Är det kanske så att man aldrig slutar växa, aldrig slutar sträcka sig spreta streta anstränga sig? Aldrig slutar hoppas. Vad är det sista man slutar med? Att leva, att andas, att dö? Kan man börja dö? Man kan sluta leva. Att börja känns mer långdraget än att sluta. Det är bäst att tänka så. Baby, det här är från hjärtat. I allt annarsljus som lyser på mitt kök av glas, in genom regnduggade rutor, det här är från hjärtat. Jag tror att jag växer än. På höjden, menar jag. Inuti, om det är där det stora bor, kanske jag har slutat eller precis börjat, men oavsett tror jag att jag växer än, uppåt till. Var jag inte kortare förr, så säg? Vilken tyngd låg på mina axlar då? Den fanns inte, den gången heller. Man gör saker som får en att förstå att det fortfarande töjs ut, uppåt till. Till exempel slog jag ju knät i badkarskanten, himlahelvetes badkarskanten från hundra år tillbaks. När man växer gör man sånt, glömmer bort var kroppen slutar och badkar börjar. Det är svårare att samla ihop det stora där inne för att se om det har växt och det finns så mycket man gör som pekar åt rakt motsatt håll, men ändå, är kanske hoppet början på något större. Vad vet man. Jag.