onsdag, oktober 11, 2006

Jag antar att det handlar om att kunna känna sig vägande för sig själv

Jag försökte förklara en rädsla i gårdagens inlägg, som Eff också nämnde i kommentarslistan och som jag tycker att det är hemskt svårt att få fatt på. Essensen av den oro jag ibland känner, som varenda människa påpekar att de känner, tar i mig formen av en rädsla att försvinna, att tappa bort kärnan, förlora mina egna tankar. Jag har inga krav på att vara unik för om alla är unika är ingen det, men jag vill vara som jag vill. För mig har grejen aldrig varit att göra ok ifrån sig. That's not good enough for jazz. Det har aldrig räckt att ha medelbra betyg, vara medelbra på tennis, äga medelmåtta kläder, tycka medelmåtta mycket om stort och smått. Utifrån sett är jag säkert medelmåtta i det mesta, men jakten har varit inifrånkänslan, att pressa sig uppåt framåt hela tiden så att jag åtminstone utifrån mig själv vet att jag gjort det bästa möjliga av sakläget, av mina förutsättningar och premisser. Om jag inte ligger på gränsen, över mitt eget medel, är jag inte nöjd, och är jag nöjd har jag troligtvis gjort för lite och har jag gjort för lite finns det saker kvar att ge. Slutsats, jag måste göra mer bättre större och oftare. Kanske inte relativt andra, även om jag är säker på att dessa Andra tjänar som måttstock, utan främst alltså mer än jag nästan orkar med. Ständigt nya planer, nya uppgifter. Jag ger mig själv dem. (Det var precis dessa typer av tankar som förpassade mig till anorexia/pucko-träsket.)

Now, jag vet att man inte kan leva så här under en längre tid. Någon gång måste man sitta ner med lugn i benen och gott mos i själen. Det räcker inte med att bara sitta ner, man måste också göra det utan samvete. Folk blir äldre, alla lär sig, så även jag. Tyvärr har jag vant mig med närvaron av det tankesätt som både kan sporra och förgöra mig. Jag har tänkt tankarna så många gånger att de ständigt finns där. Jag känner igen dem innan jag har tänkt dem igen. På perrongen i förrgår var det så. Är detta allt nu, tänkte jag, ska jag vara lagom, nöjd, ljum resten av livet? Ska jag vara medelmåtta för mig själv? Det varade i tio minuter på en tågresa och sen kom jag hem till det vardagliga småkaos av lägenhetsinvånare och katter och skohyllor och hembakt och hårdfört som jag har valt att ha det. Till glasögonbågar i lättmetall och nyheterna, och allt var som jag vill och jag vet att jag inte tappar bort mig själv på tio minuter. Jag hann bara med att känna det under tio minuter, vilket var jobbigt nog, just då. Jag antar att det handlar om att känna sig vägande för sig själv.

13 kommentarer:

Anonymous moisthlm sa...

Du är ingen medelmåtta. Inte för att du är bra på det du gör utan för att du är bra punkt.

10/11/2006 11:36 fm  
Anonymous mademoiselle sa...

Diskuterade samma ämne på väg hem från campus med en fröken förtjusande igår. Varför ramlar allt in på en ibland? Osäkerhet, Rastlöshet och känslan av att inte uppfylla sig själv. När jag lever i vardagen tappar jag bort mig, i allt vanligt. Jag är ju jag, hon den där starka som alltid tar sig framåt, uppåt, går på yoga och snuddar vid mig själv som en harmonisk, varm och god människa. Man borde kunna låsa in den känslan, och ta fram och visa den där Rastlösheten och Osäkerheten att de inte har rätt att skrämmas så. Visst, jag behöver det mindre trevliga för att se det riktigt goda i livet, men, men.. Vore skönt att kunna förlita sig på att mitt sanna jag inte är rastlöst och osäkert utan harmoniskt.

10/11/2006 11:40 fm  
Blogger danne sa...

partikeln chris har talat. ;-)

10/11/2006 11:50 fm  
Anonymous vstk sa...

jag har så mycket jag vill säga och skriva men jag vet inte var jag ska börja och så får jag ju snart träffa dig igen så kanske bara...kram?

10/11/2006 1:33 em  
Blogger eff sa...

"Another CyborgManifesto tar till vara på kvintessensen i DH's idé, nämligen den att inget är som det verkar och skulle så ändå vara fallet kan man alltid ändra på det."

Ähum.

10/11/2006 2:32 em  
Anonymous .m. sa...

Det är ju inte allt, ska inte vara så alltid. Jag hörde någonting om Munchen nyss, eller? Nya platser, nya öden. Du förblir nog stående ytterst på kanten vidare också. Kanske det du kände bara var en melankolisk längtan efter att kanske ha det så, lite mer ro?

10/11/2006 2:38 em  
Blogger eff sa...

Idé: sätt upp att vara lugn och nöjd som mål. Det låter kanske fjompigt, men gör det. Se det som en uppgift. Eftersom du nu verkar lida av det här att du måste göra det bra som fan kommer du tvinga dig själv att vara lugn som fan.

Okej, det kanske inte är snällt att med glimten i ögat ironisera sådär. Men det är ändå tänkvärt. Lägg in perioder där du tillåter dig själv att vara lugn. Peta in det i schemat, helt enkelt. Eftersom du har haft svårt att ta det lugnt bör du alltså se det som ett framsteg när du väl schemalägger det och aktivt försöker att ta det lugnt. Hur lugnet sen ser ut kan ju kvitta. Prova när det är en stor kontrast. Ta en kväll där du normalt sett är ute och rumlar och stanna hemma istället. Se det som något positivt inte som om du missar något. Jag skulle säga att en avsaknad av förmågan att slappna av i det stora hela är en större förlust.

För vissa kommer det naturligt, du kanske måste träna på det. Se det som en investering i dig själv. Och eftersom det är schemalagt behöver du inte ha dåligt samvete.

Eller nåt. Jag vet inte...

10/11/2006 4:55 em  
Blogger Peter Madison sa...

Eff är klok...!

10/11/2006 5:23 em  
Blogger sandra sa...

Åh vackra du.
Dina ord dundrar in med full kraft eftersom det du beskriver ligger så nära mig. Hur jag är. Orosboll och hela tiden är mitt i steget vidare. Och har så fruktansvärt svårt att stanna och finnas, men nu ser jag i alla fall vad jag gör, hur jag lever. Hela tiden uppåt framåt. Det är det där Eff skriver. Att vila i sig själv lite.

All oktoberkärlek man kan skrapa ihop på Kungsholmen, söta Ch.

10/11/2006 6:00 em  
Blogger Liza sa...

Been there, done that all the way. Still is there, still doing it...

Varför kan man aldrig vara nöjd och varför vill jag inte ens vara det?

Ok, mitt liv kommer aldrig lugna ned sig och uppenbarligen inte ditt heller riktigt så vi kanske bara ska ta den där fika anyday?

10/12/2006 12:46 fm  
Anonymous Anonym sa...

Men "bra betyg"? varför då? Betyg är godtycke, och, alltså otyg.

10/15/2006 3:38 fm  
Anonymous Anonym sa...

MEN alltså utan ett av kommatecknen. Eller byt ut ", och" mot ett tankstreck.

10/15/2006 3:41 fm  
Blogger Christina sa...

anonym, bra betyg är väl uppenbart eftersträvansvärt? hur ska man annars ta sig in där man vill? det är ett medel.

10/15/2006 11:46 fm  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida