Jag antar att det handlar om att kunna känna sig vägande för sig själv

Jag försökte förklara en rädsla i gårdagens inlägg, som Eff också nämnde i kommentarslistan och som jag tycker att det är hemskt svårt att få fatt på. Essensen av den oro jag ibland känner, som varenda människa påpekar att de känner, tar i mig formen av en rädsla att försvinna, att tappa bort kärnan, förlora mina egna tankar. Jag har inga krav på att vara unik för om alla är unika är ingen det, men jag vill vara som jag vill. För mig har grejen aldrig varit att göra ok ifrån sig. That's not good enough for jazz. Det har aldrig räckt att ha medelbra betyg, vara medelbra på tennis, äga medelmåtta kläder, tycka medelmåtta mycket om stort och smått. Utifrån sett är jag säkert medelmåtta i det mesta, men jakten har varit inifrånkänslan, att pressa sig uppåt framåt hela tiden så att jag åtminstone utifrån mig själv vet att jag gjort det bästa möjliga av sakläget, av mina förutsättningar och premisser. Om jag inte ligger på gränsen, över mitt eget medel, är jag inte nöjd, och är jag nöjd har jag troligtvis gjort för lite och har jag gjort för lite finns det saker kvar att ge. Slutsats, jag måste göra mer bättre större och oftare. Kanske inte relativt andra, även om jag är säker på att dessa Andra tjänar som måttstock, utan främst alltså mer än jag nästan orkar med. Ständigt nya planer, nya uppgifter. Jag ger mig själv dem. (Det var precis dessa typer av tankar som förpassade mig till anorexia/pucko-träsket.)

Now, jag vet att man inte kan leva så här under en längre tid. Någon gång måste man sitta ner med lugn i benen och gott mos i själen. Det räcker inte med att bara sitta ner, man måste också göra det utan samvete. Folk blir äldre, alla lär sig, så även jag. Tyvärr har jag vant mig med närvaron av det tankesätt som både kan sporra och förgöra mig. Jag har tänkt tankarna så många gånger att de ständigt finns där. Jag känner igen dem innan jag har tänkt dem igen. På perrongen i förrgår var det så. Är detta allt nu, tänkte jag, ska jag vara lagom, nöjd, ljum resten av livet? Ska jag vara medelmåtta för mig själv? Det varade i tio minuter på en tågresa och sen kom jag hem till det vardagliga småkaos av lägenhetsinvånare och katter och skohyllor och hembakt och hårdfört som jag har valt att ha det. Till glasögonbågar i lättmetall och nyheterna, och allt var som jag vill och jag vet att jag inte tappar bort mig själv på tio minuter. Jag hann bara med att känna det under tio minuter, vilket var jobbigt nog, just då. Jag antar att det handlar om att känna sig vägande för sig själv.