Nå?

Var han lycklig, på terrassen i kvällskylan. Kunde jag göra honom lycklig, jag ville gärna. Vi satt bland stora indiska kuddar och lutade oss mot stadssilhuetten igen, jag hade gjort det så många gånger förr men utan honom, drack kaffe och medelbra whisky i smala glas och min pockande vilja att få honom att skratta fanns i botten av dem. Jag tycker inte om att känna mig tvungen, men å andra sidan, det gör ingen. Det var nästan första resan. Nu, det är lite svårt att minnas samtalet så här i efterhand fast jag vet att vi berörde vissa saker man inte ska ta upp. Rätt vad det är skriver jag ett brev till mina barnbarn. Vi satt på terrassen och skrev långa brev till varandra, om sommaren och hösten och även om det som inte har med tiden att göra, om ord ingen av oss använt på länge. Vi skrev om ord. Jag vet inte om hon fanns hos honom, fanns hon. Vem finns var när de inte hörs längre? I små luckor, små länkar, små tankar som binder samman fanns åtminstone både hon och han hos mig och det var på samma sätt lugnande som sårande. Mitt glas var gapande tomt och han skrattade inte. Inget kan gapa tomt egentligen. Det finns alltid ett innanmäte. Det fick inte ta slut heller ville jag viska men varför viska om man vet? De här breven kommer inte att ta slut.