-

Det som var närmast en gång är icke längre. Det bara är icke så, längre. Det fanns inte som sanningen -sanningen fanns i det. En gång bodde det i mig, utan detaljer bodde det där, av vassa ting i mellangärdet när jag la mig om morgonen. En gång var tiden evig, var jorden platt av pur vetskap. Det som var var sant för evigt, behövdes inte bli ifrågasatt. Den gången, den gången. Den gången bleknar bort. Utdragna seglivade hårslitande långsamma, så långsamma, gummisnoddsdagar. Dagar blev till timmar och timmar till sekunder. Sekunderna till telefonsamtal, emellan andra ting i livet. Det har blivit något som kan stoppas in, förvaltas i förbifarten och kanske till och med förbises, om det passar bättre till något annat. Askgråa detaljer i skuggorna kring fötterna, kring händerna, kring skivorna i lådan och kring halsen när jag sover. Jag trodde att jag skulle dö om jag lät det blekna bort. Jag trodde att jag skulle dö om det närmaste blev avlägset, om sanningen förvrängd, om detaljerna fick framträda i all sin sylvassa skärpa. Jag trodde att jag skulle dö där och då, i mina röda lakan med stjärnor på. Det slinter mig fortfarande ur händerna, liksom telefonsamtal för telefonsamtal. Jag tror att jag dör en smula för varje gång, fast det är förmätet för tjugofemåringar att prata om döden. Jag trodde det ändå, där och då. Det är bara icke längre och ändå lever det, bortbleknat och förbisett, på varsin sida telenätet. Det är det sorgligaste jag vet och jag kan inte sluta tänka på det ikväll.