Vilken a-kassa tillhör du? -Östermalm typ.

Jag såg Darling igår, biokväll med jobbet. Det var nästan mer än mitt översentimentala utochinvända hjärta klarade av, och jag som alltid har haft en soft spot för gamla hjälplösa gubbar som är ensamma i livet. Arbetslösa elektroingenjörer som heter Bernhard och är 62 år, som bjuder på tårta utan att knappt någon märker och inte ens är älskade av sina egna döttrar. För att inte tala om unga förebildslösa flickor med sotade bambiögon som köper drinkar alena i barer, tårögda över sitt ickebefintliga sociala kapital och därför beroende av sitt ekonomiska dito. Att tala utan att röra på munnen. Jag satt i biomörkret och kände mig sorgsen och skrämd och som alltid tror jag att det lika gärna kunde vara jag. Tanken "det händer inte mig" har liksom aldrig bitit sig fast. Det kanske var tur att jag var omringad av tanter som prasslade med äckligt godis och blev fetare och fetare runt mig så att jag kunde bli lite arg också, inte bara ledsen. Tanterna avskydde filmen, jag tyckte mycket om den. Jag vet inte, öppna slut är ju knepiga grejer. Nästan lika svårt att förstå som ironi.