Sundet

De sitter, står och dansar i sjöboden, jag står på berget ovanför i strilregnet i mörkret, sandalerna är grusiga och blöta inuti och sundet blänker svart och stilla mellan sjöbodarna nedanför. Det flimrar i fönstren. Natten är lila och allvarlig och morfar blir 90 år, släkten har kalas och äter salta kringlor, håller tal, ger bort väderstationer, spelar dragspel, sjunger Taube, hjälper mormor över trösklar, sitter på huk i sjöbodtrappan. Jag presenterar mig för de gamla vännerna, om och om igen, Christina, Pias äldsta. Jaha, så lång! Natten bankar försiktigt i mig uppe på berget, nedanför på festen. Det gör så ont att stå där. Sundet gör ont i mig. Tyst och blankt, mörkt och hemlighetsfullt, förevigt och så flyktigt gör det ont i mig, sundet. Flaggspelet darrar på Biancan, pest ombord, fest ombord, jag driver utan roder. Min barndom, min oskuld, min gömda längtan, min glädje och mina tårar över att den ska försvinna. Jag vet jag är vemodig, hjälper inte att jag vet. Linfärjan far över till Hamburgön med sina tre djävulsögon till lanternor i radiotoppen, Hamburgön en stor svart skugga rakt föröver. Kyrkan är upplyst på höjden. Jag har stått utanför den många gånger. Jag har vandrat längs med bodarna på andra sidan, burit nätkassar och korgar med badkläder och smörgås, gått över klipporna längst ut i sundsmynningen och brett ut handduken på Vänd Igen. Badat och kastat maneter, bränt mig på en. Vädrat jasmin, kaprifol och fisktrål, skrivit dagbok på klippan där ute, gråtit i röda lakan med stjärnor, trott jag skulle dö av smärta då också. Sjunkit ner vid G’s fötter och önskat det hände nu. Då. Sundet speglar sig där nere, sig själv i mig själv sig själv i en liten kort tid jag kallar min barndom, min oskuld. Hit hör jag. Allt i min kropp skriker åt mig stanna här, lämna det fort innan du inte kan. Jag kommer inte tillbaka längre fast jag står här igen och igen. Regnet ligger utanpå mitt hår och natten har tagit berget och sundet.