Tystnar

Del III klass-stafetten:

Finns klass för att vi talar om den eller talar vi om klass för att den finns? Med en fot, eller kanske fortfarande båda, i medelklassmyllan och hjärtat någonstans till vänster känns det synnerligen förvirrande för mig att tala om klass. Jag vet inte om jag ens får tala om klass. Jag har aldrig känt att jag tillhör en, vilket jag så här på ålderns höst starkt misstänker har att göra med hela medelgrejen. Medel, mellan, lagom, ingentingsallsklassen. Inga vassa kanter-klassen. Från utsidan, eller någon annans insida, betecknar uddlösheten inte alltför sällan feghet. Gör nåt då, ni som har det bra, reagera! Och man reagerar och skäms, för att man inte reagerar mer, för medel i medelklassen handlar ju inte om mittemellan, utan om redskap. Vi fick medlen som heter kärlek, trygghet, stöd och uppmuntran, lärde oss att vi var bra (nåväl det slinter ibland och folk far illa överallt) och att man kan lita på världen. Vi fick medlen att skaffa oss medel. Medelvärlden är tillförlitlig och tryggheten kommer inte enbart från redan ekonomiskt goda förutsättningar utan från den uppfattning om verkligheten som detta skapar. Höna-ägg? Men redskapen ger oss också insikter och insikter är, om än tillförlitliga, inte alltid angenäma. Jag fick redskapen att inse att jag inte inser allt. Det finns människor som lider, på min bekostnad. För detta skäms jag men jag ändå inte ändra på i vilken jord jag föddes. Jag kan försöka ändra systemet men inte sluta att vara en del av det under tiden. Och hela samtalet om klass gör mig förlägen, förvirrad, skamsen och frustrerad, men jag tror inte att klassen försvinner för att samtalet tystnar.