Rötterna

Jag har varit bland mina rötter i den bohusländska tångsörjan ett par dagar. Min mormor är gammal nu. Sjöboden behöver målas om och vattnet stod lågt. Jag har aldrig bott där, gått i skola eller slagits för bygden, men jag finns där. Det synnerligen pretentiösa begreppet rötter bländar mig i sin fulla glans där. Krabborna på botten är övergödda/undersyresatta, givetvis, men de är mina barn och några andra vill jag aldrig ha och kommer aldrig sant att få. Mormor Tora, mormors mor, nån morbror Åke och en eller annan tant Svea, sysslingen bakom varje buske, alla som är döda alla som lever. (Jag lever.) Morfar, såg du oss? Det finns väl ingen himmel för dig och du ville väl ändå inte hamna där men du kanske såg oss från någon annanstans ändå tänkte jag trösterikt på loftet. Och Solveig sa hon tar fel på mig och mamma och vemodet som jag börjat förhålla mig till mer än att bli piskad av smäller mig på käften igen. Det är så fånigt för alla är döda och snart vi också liksom, på det stora hela bara lite skitigare. Vad är det med mig denna sommar.