En helt vanlig lördagkväll med livet på spel

Alkohol är en jävla masspsykos och den som hävdar tvivelaktigheten i detta har bara att gå ut och ställa sig på Götgatsbacken en fredag- eller lördagkväll för att finna glasklara motbevis. Om det är sommar går det bra med vilken kväll som helst.

Jag cyklade hem från Vasastan igår, med snuvan i halsen och x antal katthår i röva. Vägen gick från Vikingagatan ner mot Rörstrands, sen ut på Torsgatan och förbi Bonnierhuset hela vägen fram till Clarion Sign. Från där vidare över Norra Bantorget och sen höger på Vasagatan fram till Vasabron. Ner på cykelvägen jämte Riddarholmen och sen längs Munkbroleden hela vägen till Slussen och sist alltså Götgatsbacken upp och Götgatan ner till Skanstull. Home sweet home.

Det är en mycket vacker väg detta, full av vatten och broar och kyrktorn och nationalromantiska himlar och anrika neonskyltar på Norstedts (varför dröjer de så) och sjuttonhundratalsfasader. Och en jävla massa fulla människor. Det var stört farligt att cykla hem igår och då satt jag alltså på en människordriven cykel och inte bakom ratten på ett motormuskedunder med rätt att döda. Inte en kotte betedde sig normalt och förutsägbart. Förutom att typ alla vinglade i sicksack över cykelbanan och skrålade i kapp mot månen beskrev såväl taxibilar som övrig biltrafik en brownsk rörelse helt förbannat omöjlig att förhålla sig till. Det luktade sprit i hela stan. Motboken är borta men psykosen består. Och jag själv är del av den, givetvis. Jag vill inte festa utan öl och blir gärna glad i hatten en fredag efter fem men det är ju för faen inte ett friskt samhälle som beter sig så här. Stockholm blir en enda lättantändlig gryta av kortstubinade missbrukare som skräpar ner, våldtar, spyr och misshandlar, VARJE kväll, VARJE helg, HELA året. År ut och år in. Testosteronstinna sk män brölar och väteperoxiderade sjuttonåringar släpps in både här och där för att jämna ut oddsen. Vuxna kvinnor i ohanterliga klackar snubblar nerför kullerstenar och tappar sina nya dyra mobiler i backen och tygskomaffian med secondhandkajaver dreglar alldeles för mycket för att upprätthålla sitt rykte som svårmodiga vuxna.

Kom igen, det här är sinnes. Jag behöver inte stå utanför systemet för att iaktta det och dömer gärna mig själv tillsammans med alla andra. Vi är inte friska, det kan inte vara så här det ska vara.