Knapert

Vädret passar inte mig idag. Solen öser ner och jävla bladlusbalkonglådorna växer så jag knappt kan tänka för ljudet. Vissa dagar vill man bara ha melankoliskt regn och tillåtelse att ligga kvar i bingen med en bok. Inte för att jag någonsin ger mig tillåtelse att ligga kvar i bingen med en bok utan att ha katastrofalt dåligt samvete, men iaf, ni fattar. Jag tycker synd om mig och där ute lyser solen sitt obarmhärtiga leende och berättar att världen inte är så farlig. Ändå. Kolla vad den lyser på kajer och räcken, se hur skarpa skuggorna blir under den, förundras över himlens höjd över den och sjunk ner i en lummig lund nånstans. Säger den. Men jag undrar bara hur mycket mina finnar syns i den och önskar mig regngrå novemberdag i passande melodi. Hungern sliter lite i magen och missnöjet i örona. Slit slit dags att vakna upp, vad glad vad glad ditt ynkliga kryp. Jag avskyr mig själv i såna här stunder, för att jag avskyr mig själv. Det känns som det tar slut här. Livet är inte större än så här och här sitter jag i fåfängans förvridna näste och misströstar för att jag... är. Det står knapert till.