Gamla gubbar och hur man inte borde ömma för dem

Just nu har jag två (2, 1o, II, two) alternativ: 1) somna lite och åstadkomma ett indiskret qwerty på kinden eller 2) blogga på arbetstid för att hålla jacken geöffnet. Jag känner mig busig och uppdragslös => 2.

Ja alltså, jag inte bara känner mig uppdragslös, jag är det. Det har gått några dagar sen mitt gamla uppdrag löpte ut och tja, låt mig säga såhär: jag skaptes icke för denna tillvaro. Visst finns det kurser och böcker och en värld att förkovra sig i, men jag kan bara hålla mig motiverad så länge när jag inte ser var kunskaperna ska leda. Ge mig nåt vettigt att göra! Känns inte direkt bättre att sitta på bänken i dessa varseltider.

Så igår dårå, försökte jag som sagt konfigurera upp en linuxkärna för att eventuellt tillskansa mig lite kunskap om detta eminenta nästanrealtids-os. Efter en hel dag i slagsmål med vmware och en jävlahelvetesskitbajscrosscompiler gav jag upp detta med virtuella maskiner och idag gick jag på jakt i huset istället, med en helt jättegammal men ändå riktig linuxburk som byte. Fick ge upp mina Ubuntu-planer för en Susedito.

Annars kan jag rekommendera att utöva sport efter en sådan dag. Jag har faktiskt aldrig spelat så bra badminton som igår. Sjukt aggro är tydligen nyckeln. Sen passade jag på att skälla ut fittgubben på banan bredvid också, han som brukar gorma "fitta" och "hora" när han missar bollen. Jag tror liksom inte att han gör det med en feministisk agenda, vilket i så fall hade kunnat falla mig i smaken. Hursomhelst, jag lackade ur och stolpade fram till honom och fräste nåt om dessa ord, var på han bad om ursäkt och lovade att sluta innan jag ens fräst klart. Meow! Såklart ville jag be den stackars svettiga farbrorn (som säkert lever ensam och äter kall ravioli direkt ur konservburken och som sen hans långhårta katt tillika enda minne av hans, numera någon annans, fru dog har som enda ljuspunkt i livet att få svära på badmintonbanan en gång i veckan) om ursäkt fortare än kvickt men lyckades döda min självförnedrande ängel på axeln. Jag har mycket svårt för att vara arg utan att känna mig som ett monster. Sen kändes det mycket bättre och till slut fick jag ändå ut nåt av den förbannade skitdagen. Jag 1) stod upp för mig själv (eh, bad inte om ursäkt för att jag var arg) och 2) vann ett set.