I vardagen, ett mysterium!

Okej, Dylan igår, han är en gammal häck. Hjärtehäck. Nu över till nånting annat:

Min mamma har haft en knöl i ryggen ett par veckor. En ganska stor, ond knöl mitt på ryggraden. Detta har hon undanhållit från mig. Ja se mödrar. Oavsett. Nyss, när hon med munter stämma ringde mig, berättade hon om knölen och om hur hon blivit iljagad till ortopeden och tagit ungefär femtontusen röntgenplåtar i ett flygande fläng innan hon blivit hemskickad med en lapp i handen och ångest i bröstet.
Idag hade läkaren ringt och med ungefär samma egenartat uppsluppna stämma låtit mamma gissa vad som möjligtvis kunde finnas i knölen. Och nej, det kunde hon givetvis inte, dels för att det är ett bisarrt tillvägagångssätt att indirekt meddela en diagnos på, men också för att man helt enkelt inte har så mycket att komma med i frågan. Tja liksom, en kota som strejkar? Inte vet jag, lite vätska?

Icke.

Om hon bara hade sagt ett BLYHAGEL, då hade hon fått guldstjärna på tentan. Det sa hon inte, men det är vad det är. Min mamma har ett blyhagel inkapslat i en liten klump på ryggraden och hur den kom dit förtäljer icke historien. Det är vansinnigt rafflande. Mamma var såklart lättad för att hon inte hade cancer men minst lika perplex över sin kropps mystiska labyrint. Har hon ätit den? Som barn? (Morfar dödade hjortar morgon, middag, kväll.) Vad är det i så fall för fel på att bajsa ut den, Fru Kropp hallå. Har hon blivit skjuten? Borde det inte ha smärtat, i alla fall litegrann? Nu väntar vi alla med spänning på om gåtan möjligtvis kan få en förklaring, men först ska det opereras ut.

Känns aningen beige att kolla på Dr House nu när det verkliga livet är så här exciting.