Note to self: when at work, work
Det närmaste jag kommit en rationell känsla i samband med barn: "jag skulle hellre uppfostra ett själv än tillsammans med en man i en heteroparsituation." Formulerat under dagen i koncentrationssvårighetsmail med destination Paris. Vad jag nu menar med rationell. Vad jag nu menar med känsla och vad jag nu menar med hellre, då jag egentligen inte har några känslor alls att rangordna. Mer än äckel kanske, fast det är lite för starkt uttryckt. Problemet nurå, som jag ser det, är att det blir svårt att ha både en heteroparsituation, skaffa barn och uppfostra det själv. Iaf om man vill behålla pargrejen. Så egentligen borde jag alltså vara nöjd med frånvaron av barnlängtan, men det är jag inte som ni såklart hajjar.
Jag vill vilja. Tror jag. Det vore så mycket enklare att bara vara som "alla andra". Som alla andra mammor och pappor med fruar och män som bara pratar om snoret deras ungar producerar. Som sitter runt fikabordet på jobbet och skryter för varandra om vem som sovit minst och vem det därför är mest synd om. Vem som förtjänar mest empati. Jag kan inte känna det. Jag skriver kan därför att jag försöker. Men jag känner inget. Jag känner svagt äckel, fasa, utmattning redan innan första celldelningen och ångest över att tydligen behöva ge upp sitt liv. Jag känner ilska, redan på förhand, över hur jag kommer att betraktas som modern och över hur folk kommer att vilja tafsa mig på magen och alltid alltid alltid i första hand bedöma mig utifrån hur jag förhåller mig till mina barn. Min avkomma.
Jag dör lite inombords när jag tänker på min relation och hur vi går från att vara två älskare till att bli tre, med varsin utstyrd roll som ingen av oss får välja själv. Hur ögon ska se på mig, eller min partner, följa vems hand som ligger på barnvagnen, bespotta oss om vi gör fel.
Nej jag dör mycket.
Den här ilskan. Över att reduceras till en behållare för avkomma och ilska över hur min kvinnlighet kommer att framträda skarpare i andras ögon om denna kropp har fött fram ett barn. Hur andras uppfattning om mig kommer att förändra allt och slutligen även mig. Jag undrar om det är det som har hänt med snorsnackarmaffian kring fikabordet. Trots alla dessa logiska resonemang är den enda känslan jag känner tydligt i samband med detta att det måste vara fel på mig som inte vill. (Berätta för mig hur sjuk den mänskliga hjärnan är.)
Jag vill vilja. Tror jag. Det vore så mycket enklare att bara vara som "alla andra". Som alla andra mammor och pappor med fruar och män som bara pratar om snoret deras ungar producerar. Som sitter runt fikabordet på jobbet och skryter för varandra om vem som sovit minst och vem det därför är mest synd om. Vem som förtjänar mest empati. Jag kan inte känna det. Jag skriver kan därför att jag försöker. Men jag känner inget. Jag känner svagt äckel, fasa, utmattning redan innan första celldelningen och ångest över att tydligen behöva ge upp sitt liv. Jag känner ilska, redan på förhand, över hur jag kommer att betraktas som modern och över hur folk kommer att vilja tafsa mig på magen och alltid alltid alltid i första hand bedöma mig utifrån hur jag förhåller mig till mina barn. Min avkomma.
Jag dör lite inombords när jag tänker på min relation och hur vi går från att vara två älskare till att bli tre, med varsin utstyrd roll som ingen av oss får välja själv. Hur ögon ska se på mig, eller min partner, följa vems hand som ligger på barnvagnen, bespotta oss om vi gör fel.
Nej jag dör mycket.
Den här ilskan. Över att reduceras till en behållare för avkomma och ilska över hur min kvinnlighet kommer att framträda skarpare i andras ögon om denna kropp har fött fram ett barn. Hur andras uppfattning om mig kommer att förändra allt och slutligen även mig. Jag undrar om det är det som har hänt med snorsnackarmaffian kring fikabordet. Trots alla dessa logiska resonemang är den enda känslan jag känner tydligt i samband med detta att det måste vara fel på mig som inte vill. (Berätta för mig hur sjuk den mänskliga hjärnan är.)
upplagd av Chris
21:52
15 kommentarer:
Jag förstår inte riktigt vad det är du säger. Om det ändå finns en lust, en längtan där under det som samhället lägger på oss. I sånt fall; kör! Det blir inte så himla fel och magtafsarna kan man säga till.
Men om du säger -som jag tycker mig läsa det- att du inte vill och inte riktigt förstår varför du borde, då tycker jag att du ska ta det lugnt. Borra kanske lite i varför du inte vill, men tro inte att du behöver ha fel.
Jag trodde att jag hade fel, att min olust var ngt övergående, att "barn ska man ju ha". Så var det inte. Jag har varit väldigt olycklig i min föräldraroll och även om det för de flesta stämmer att man inte ångrar _individerna_ kan man ändå ångra att man ändrade sitt liv sådär. Det är mycket bättre nu, med två barn på 4 resp 1½ år, men... Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.
Jag kan inte tro att det är meningen att alla ska ha barn, och samhället gör oss ingen tjänst att få oss att tro att vi borde.
anna, tack för kommentar och din helt fantastiska ärlighet. det finns ingen ruvande lust där långt under och det är det jag upplever som fel. problemet är alltså just det, att jag trots mitt eget bättre kännande/vetande, ändå går omkring och känner mig dålig som inte vill ha barn. jag känner mig faktiskt dum och dålig av det. därav den sista meningen om den mänskliga hjärnan. jag borde kanske skriva min mänskliga hjärna.
igen, stort tack för input. all värme.
Åh. Jag tror att du förstod precis hur jag menade. Vad bra!
Det finns massor av sidor av saken förstås. Som de två individerna som säger "mamma" på ett sätt som sprider lyckogåshud över hela mig. Ganska galet att säga till andra att det inte är mycket att stå efter.
Samtidigt önskar jag att jag själv hade mött någon enda som inte hade sjungit barnalstrandets lov, och det är den personen jag försöker vara, i alla fall när jag kan vara anonym. (För att individerna aldrig någonsin ska få höra att mamma inte riktigt tycker livet blev så bra efter dem.)
Tack Anna för att du delar med dig av dina tankar.
c>> Brytningsfrekvensen = hur ofta snormaffian orkar fråga när du ska skaffa barn innan de till slut ger upp totalt??
Fuck alla andra, gör bara som du själv vill och när det känns fel - övaövaöva på att låta din vilja vara norm i ditt liv och övaövaöva på att känna dig grymt nöjd över dina beslut.
Puss.
Christina, köp inte samhällspropagandan. Världen är överbefolkad men Sverige vill ha fler ariska barn, det är bl a det det handlar om. Det var inte så länge sedan som svenska kvinnor tvångssteriliserades för att de var ”fel” kvinnor att bli mödrar. Samhället tycker så mycket om vad kvinnors kroppar ska användas till, men nu för tiden så har vi laglig rätt att bestämma själva, tack och lov. Om än inte ”moralisk”, fullt ut.
Anna, jättebra skrivet. Röster som din behövs. Tyvärr är det ju förbjudet, du som har barn får inte säga sådana saker högt (med viss rätt, du har två småttingar som inte ska behöva lida för det beslut du fattade, och det ser jag att du förstår) och vi som inte har ”vet inte vad vi pratar om”, så vi får inte säga dem, vi heller. Men när man inte har en längtan så ska man ge fan i det. Hellre ångra att man inte skaffade barn än att man skaffade dem, för det är faktiskt inte bara en själv det handlar om. Till Christina vill jag säga att du ska lyssna till dig själv. De är så många, de där som gärna ser att du hamnar i samma situation som de själva sitter fast i. Jag inser att jag låter konspiratorisk, men det finns rätt många som inte mår bra av att se att andra fortfarande kan hänga på krogen eller plötsligt åka iväg och plugga utomlands vid 35 års ålder. De jublar för varje befruktad livmoder i deras omgivning, och det är inte sällan av rent egoistiska skäl.
Jag vill tillägga att jag är moderat och feminist. Men det här är egentligen inte en politisk fråga, den är högst personlig och vi har fan rätt att göra som vi vill. För stöd så kan jag rekommendera diverse childfree-grupper på t ex Facebook.
Lev DITT liv, inte det som någon annan säger att du ska leva. Det blir faktiskt bäst så.
witty girls, tack raring. jag övarövarövar. hela den här bloggen är faktiskt övning i just detta.
MM, ja visst behövs Annorna. jag har inte hört en röst som hennes, typ nånsin? sen är det kanske lättare sagt än gjort att leva sitt eget liv när vi är så insyltade i samhället vi föddes till, men en gör la sitt bästa.
Nej, ingen kan säga IRL det som Anna skriver, för som sagt, har man väl skaffat barn så får man leva med det, och de allra flesta som känner så älskar ju sina barn fast de nyktert kan säga att om de fick leva om sina liv skulle de kanske gjort andra val. Fast jag har personligen haft kontakt med ett par som insett att jag verkligen förstått så de har vågat erkänna att de känner så.
Och så har vi förstås Corinne Maier. Hur hon ska lösa det med sina barn när de växer upp... ja, det är ju hennes problem. Hoppas att jag inte låter fördömande, det är bra att hon skrivit boken, men man kan ju inte låta bli att slås av tanken. Jag har inte läst boken än, det har inte blivit av, men den står i min bokhylla.
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9177387821
Hur du än gör så önskar jag dig lycka till! Om du bestämmer dig för att skaffa dem så har du i a f givit det en bra funderare. Det är det långt ifrån alla som har.
PS: Jag hittade hit via Elin. DS.
MM>> Tack för boktipset! Den ska jag genast införskaffa, och bara för sakens skull på originalspråk. Allvarligt talat är jag fascinerad att det är en fransyska som skrivit en sådan bok (ok, nu har jag inte läst så mycket om boken); hennes motvilja till barn lär ses som ett enormt avsteg från samhällsnormen här. Den lär höja ögonbryn som pendlarläsning...
Till alla som kommenterar>> Jag tycker inte bara det är starka och vettiga synpunkter, det känns närmast förlösande att veta att det är ganska okej att tveka på sin önskan att fortplanta sig. Särskilt Annas röst är jätteviktig, så klarsynt! Självklart finns ingen som tvivlar på kärleken till barnen, eller en ånger inför de som individer, men faktumet att placeras -låsas- in i facket mor är inte entydigt positiv...
Som MM säger, det är kanske bättre att ångra man inte skaffat än att man skaffat...
N'est-ce pas? La famille et les enfants, c'est sacré là-bas :-/. Jag har inte följt debatten där nere så väldigt men nog har hon fått skit. Modigt gjort.
Bra att läsa på franska, man bör ta alla chanser att underhålla de språk man talar.
Det är sacré för kvinnan jag. La Femme, detta mytomspunna ord som inte alls är ett ord utan ett helt begrepp.
Jag har inte heller följt debatten, och jag bor i Frankrike. Nu får jag väl erkänna att det förmodligen är ganska många debatter jag inte följer, men jag tycker också det säger lite om vilka frågor som rör Folket när jag inte alls är à jour trots ett intresse...
(det ska stå "ja" och inte "jag" i första meningen)
Hej Christina och tack. För att du får mig att känna mig mindre ensam med mina känslor. Jag känner precis som du. Jag tänker på det här med barn och att jag är tjugofem och borde skaffa några innan jag når trettio och samtidigt undrar jag om jag någonsin verkligen kommer att vilja.
Har vi alla inbyggda biologiska klockor?
Är det meningen med oss kvinnor att vi ska föda barn, bara för att vi kan, eller är det faktiskt ett val? Vårt val?
Kan man leva som mamma och kvinna samtidigt?
Det jag vet är att det finns tröjor, eller möjligheten att trycka upp tröjor som det står något i stil med "Ja, jag är gravid, tafsar du så nitar jag".
:D
Jag är faktiskt livrädd för att förlora den fina balans jag och min partner har bara för att göra det samhället och familjen förväntar sig av mig.
hej christin (snyggt namn!)
det här med biologiska klockor alltså... jag vet inte. jag kan gå med på att jag har en men jag tror inte att den tickar högre för att jag är kvinna och inte man. kanske i otakt med en mans? vet inte. jag känner inte av min så tydligt på det här barnområdet i alla fall.
sen ställer jag mig hellre frågan om det är möjligt att vara människa och mor samtidigt, mer än mor och kvinna. jag har försökt vurma för min kvinnlighet, göra som femmesen och vara Kvinna, men det ligger inte för mig. jag har absolut ingen lust att vurma för nån slags manlighet heller, jag vill bara vurma för min mänsklighet utan att knyta den till kön. detta tror jag är en bidragande faktor i mina barnfunderingar, att jag måste visa allt mitt kvinnliga för att skaffa barn. åtminstone kommer folk att tolka det de ser som "det kvinnliga" och jag vet inte ens vad det är.
får lov att ge samma råd till dig som jag har fått här; lev ditt liv. 25 är en bra ålder! kärlek.
Just det du skriver om snormaffian gör det väldigt svårt att vara både människa och mamma, kan jag tycka. Själv har jag suttit på jobb och tigit för att inte tråka ut folk med att berätta om mina barn. Då uppfattas man nämligen som duktig.
Som jag ser det är du en del i de fördomar du är rädd ska drabba dig om du skaffar barn.
Jag hoppas att alla kvinnor ska våga göra sina val, barn eller inte, och att andra ska stötta dom i det.
/Elsie
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida