Om sånt som inte finns längre

Jag tänker på sundet. Mellan sjöbodarna här och på andra sidan blänker sundet. Det är natt och lent och de dansar på skäret, dricker brännevin och kissar i marelden. På sjöbodbryggan bankar natten i mig och kyrkan lyser på andra sidan. Jag vill dit. Jag vill kasta mig i sundet, simma som en tumlare fast de inte funnits sen mamma var liten, häva mig upp saltblek och drypvåt på bryggan mitt emot, lämna blöta fotspår på berget upp till kyrkan och stirra upp på tuppen. Den vänder sig med vinden, eller är det ett kors. Det var alltid en tupp i mina drömmar. Nu ser jag, det är ett kors. Jag vill fortsätta förbi kyrkan mot masten, högst på ön, på toppen av världen, känna klippberget under fotsulan, bre ut armar och ben i dunkelmörkret och se ner på sjöboden och ljuset som flimrar innanför. Låtsas se hela vägen in till glasbojar, träbord och kristallkronor av dragg, till mormor och mormors mor, min mamma och min syster, till judenäsor och hjärteroten och kartan med knopar. Till klirr och brutna löften som darwinistiskt genom åren utvecklat eget liv och mest är som sagor jag hört en gång. Som frambesvärjda sanningar, för de som inte var där. Jag var inte där. Jag är här. Jag saknar sundet.