Armbågen och genusperspektivet

Jag pratade med en kompis angående ledarskap, genus och förhandlingar på arbetsplatsen och slogs, igen, av hur mycket som är orättvist. Orättvisan är en ful fan och alltid är det nån som ska bjäbba emot när man börjar tala om den. Orättvisan. Jag har hört paralleller dras till både dagis och millimetrar, och jag brukar såklart undra vem det är som är barnslig, egentligen.

Najo (som den finska kursledaren sa). I orättvisans natur ligger ju att den sprider sig till alla berörda, förr eller senare, på ett eller annat sätt. Vi diskuterade min kompis senaste lönesamtal, på vilket hon var grymt besviken. Trots att hon var månadens anställda i höstas, har avancerat i graderna på bygget och sliter som ett djur för att hålla skutan hon och hennes anställda sitter i flytande, fick hon bara medelbetyg av sin chef och ingen påfallande löneökning. Hennes chef hade helt enkelt glömt bort hennes månadens anställda-utmärkelse, och eftersom hon inte ville skryta på det första lönesamtalet fanns ingen hänsyn tagen till detta. Det faktum att hon bytt roll och blivit chef ledde tydligen till hon gått ner i kompetens, eftersom hon relativt de andra gruppcheferna var ny, och arbetet hon lägger ner syns inte i nån form av rapport. Min kompis hävdar att hennes chef borde ha koll på detta, medan hennes chef menar att hon själv måste påpeka vad hon gör bra.

Vi kom att prata om ledarskap och anpassning av detta med utgångspunkt i genus. Om en chef väljer att anställa en tjej kommer chefen troligtvis att få någon som inte beter sig som en kille. Nu menar jag på det sociala, kommunikativa planet, beteenden som vi alla mer eller mindre prackats på under våra uppväxter. Meningen med att anställa tjejer om dessa förväntas agera precis som killar är väl fö inte helt glasklar. Även om jag tror att individer i grund och botten är normalfördelat lika oavsett genitalier utgör det inte en motsättning att samtidigt tro att tjejer och killar som redan växt upp beter sig olika. Så, om ett företag med jämställdhetsplan och blablabla verkligen är intresserat av att anställa kvinnor för att uppnå förändring borde företaget uppskatta att de kvinnor som faktiskt anställts beter sig som (förväntade) kvinnor. Åtminstone borde det finnas en plan för hur dessa anställda kvinnor ska tas om hand i organisationen utifrån det faktum att de är kvinnor, eller i alla fall sannolikt skiljer sig från männen.

Problemet, som min vän upplever det, är att hennes chef inte förmår ta hänsyn till hennes sätt att vara, som hon lärt sig att vara. Hon är inte van att prata om sig själv och trycka ner sina prestationer i halsen på folk, och framstår då i sin chefs ögon som oduglig, när det i själva verket handlar om ett utslag av den av samhället förväntade normen (tjejer ska vara försynta, jadajadajada). Om hennes chef, och företaget bakom honom (det är en han) hade haft en jämställdhetsplan som tog hänsyn till att kvinnor ibland/ofta/sannolikare än män inte skrävlar om sig själva, hade hon kunnat vara sig själv på jobbet. Nu får hon anpassa sig. Inte chefen, inte företaget som valt att anställa henne, utan hon själv.

Samtidigt kan jag själv se att män inte behöver be om ursäkt för eller anpassa sitt beteende. Vi har en hel drös konstiga män på mitt jobb, som alla är typ snälla och rara, men som på olika sätt verkligen inte beter sig okomplicerat. Nervöse Nils gör te x alla stissiga, och Plåstret Pelle klistrar sig fast som en igel och fattar inte de enklaste sociala koder. Frågan är om NNs och PPs chefer säger åt dem hur de uppfattas? Min kompis fick höra att hon måste börja slå sig själv för bröstet och skaffa sig bättre självförtroende. Jag som känner henne tycker att det är fascinerande att just hon får höra detta, eftersom hon är en av de stabilare, minst självkritiserande människor jag känner. Hon beter sig faktiskt mer som average kille på den fronten, förutom om skrytet dårå. Men, eftersom hon är tjej, tar hennes chef för givet att hon brister i självrespekt och väljer att kritisera detta (som om det hade gett bättre självförtroende, my god). Dessutom, för att återknyta till det här med orättvisan som förr eller senare drabbar alla, undrar jag över hur en kille med svagt självförtroende hade bemötts av samma chef. Troligtvis inte så respektfullt, med tanke på att det inte ens var hans förväntade beteende, som det tydligen var i min kompis fall om än det inte stämmer. Dessutom lär chefen själv förlora på sitt eget beteende, eftersom han inte direkt stimulerar sina anställda att maxa på jobbet.

I en perfekt värld hade jag gärna sett att jämställdhetsplaner byttes ut mot individanpassade planer, men nu är vi ju inte där och jag förstår inte meningen med att bara anställa tjejer för att få mer kjoltyg i kontorslandskapet.