lördag, december 12, 2009

Fröken trött och ilskan

Så, hur mycket ska man bråka? Ska man bli irriterad, arg, hatisk, vilja klippa till vederbörande? Hur mycket direktansvar ska man lägga på de idivider som fäller sexistiska kommentarer, utan att mena det. Var går gränsen för att mena något? Kan man inte tycka att en vuxen individ som har tillgång till samma media, internet och böcker som jag har borde ta ansvar för att hålla sina sexistiska kommentarer för sig själv eller inte inte fälla dem alls? Men klasskillnaden då, som ju ofta inte avgörs av reda pengar utan kontext, uppväxt, umgänge? Jag har inte lärt mig genus på det klassiska sättet, genom lärarledda kurser, i alla fall inte i någon större utsträckning. Med risk för att låta pompös känner jag igen mig i Herta Müllers uttalande om att hon inte är modig utan bara gör det hon måste göra för att hon är rädd. Var rädd.

Jag är rädd varje dag och rädsla är som bekant en fantastisk katalysator för hat och ilska. Ibland, ett erkännande, hatar jag män. Jag hatar den vita, bullriga, ölmagade, fejkpoppade, byxupprullade, kängförsedda, reklamutbildade, hundägande, flickvänsnedlåtande, söderboende, självklara mannen som aldrig känner sig ifrågasatt. Jag hatar när Monsters of Folk tillåter sig själva att spela i tre och en halv timme i Philadelphiakyrkan och gör det till en intern, vit, machogrej. Det utesluter, visar upp, skapar fronter bakom vilka några hopplöst betraktar och andra axiomatiskt ställer sig framför. Därför hatar jag när mannen bredvid mig på tunnelbanan sätter sig på ett säte ii en överfull vagn och särar på benen. Hur stor pung kan (en) man ha? Jag blir genast irriterad. Jag bufflar tillbaks, visar att gränsen går vid mitt säte och spänner ut mig. Fast det kanske inte är något han gör med flit. Han har lärt sig att sära sen han var knodd. Jag har lärt mig att sitta som prinsessan Viktoria? Men jag har ju lärt om mig! Och han är äldre än jag, har haft oändligt mycket mer tid på sig att läsa en bok!

Hur mycket ska man bråka? Jag kan inte leva i den här världen och den här världen kan inte leva utan mig, jag får göra vad jag måste? Bråka om allt, varje gång jag ser det, eller hata mig själv efteråt för att jag höll käften. Men om att hålla käften alltid är att hålla med betyder det att allt passivt motstånd är förgäves och jag håller inte med om det heller. Det är inte mina regler och om jag inte vill lägga energi på att opponera mig mot den skit som förtrycker mig utan väljer att betrakta den tyst från utsidan och sedan själv göra annorlunda, ska jag inte få göra det? Ska jag inte få stå över ett krig som jag inte själv startat, inte vill vara en del av och som innehåller så många självdestruktiva fallgropar att jag egentligen aldrig kan vinna, på ett personligt plan? Jag är faktiskt rätt trött här och känner mig ensam.

Hur mycket ska man bråka?

7 kommentarer:

Blogger Anabanana sa...

när man inte riktigt vet vad man ska göra brukar det ju avlasta en liten stund ifall man kan skriva av sig lite? hjälpte det? :) annars förstår jag din ilska, jag känner den med. och du skriver bra och jag fastnar.

:)

12/12/2009 12:13 em  
Blogger Liza sa...

Åh, mitt i prick. Är det ok om jag bara copy-pastear in hos mig, kunde lika gärna skrivit din text själv.

Skåmt åsido men jag funderar också vareviga dag över detta, hur små strider ska jag ta och till vilken nytta?

Men jag bufflar också tillbaka på tuben (åker ju Norsborglinjen och I can tell you att manlig ungdom/ung vuxen från södra förorten har (alt tror att de har) en pung från helvetet som absolut måste ha två sätens plats mellan benen.

Tack för senast förresten, mkt trevligt att få se den där martin IRL, väl mött snart igen.

Kram!

12/13/2009 3:32 em  
Anonymous christina sa...

anabanana, ja det hjälper alltid. i alla fall litegrann.

liza, tack själv! det var fint som snus att träffa er igen.

12/13/2009 8:20 em  
Blogger eff sa...

Man bråkar tills man vinner eller dör, vilket som nu kommer först.

Det är hemskare att inte bråka, då har man förlorat en del av sig själv.

12/13/2009 10:30 em  
Anonymous Bettan sa...

"Ibland, ett erkännande, hatar jag män. Jag hatar den vita, bullriga, ölmagade, fejkpoppade, byxupprullade, kängförsedda, reklamutbildade, hundägande, flickvänsnedlåtande, söderboende, självklara mannen som aldrig känner sig ifrågasatt."

TACK! För detta. För att du sätter ord på't. Det är bara så skönt att läsa.

12/14/2009 12:30 fm  
Blogger Maria sa...

Man bråkar som fan, tar en paus och så på't igen. Kurvan brukar ju vara att man BRINNER och sen så orkar man inte brinna mer. Och då är man ba trött på skiten. Sen plötsligt en dag brinner man igen. Så då bråkar man. Om och om och om igen..

Alltså; man bråkar så mycket man orkar.

12/14/2009 6:39 em  
Anonymous christina sa...

eff, ja, jag antar att det är så. men ibland känns det som att förlora en del av sig själv till ilskan också.

bettan, tack själv för att du läser och hejar på! KRAM.

maria, grymt bra beskrivning. man brinner, man slocknar, men gnistan ligger och pyr. så är det.

12/14/2009 8:46 em  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida