Fröken trött och ilskan

Så, hur mycket ska man bråka? Ska man bli irriterad, arg, hatisk, vilja klippa till vederbörande? Hur mycket direktansvar ska man lägga på de idivider som fäller sexistiska kommentarer, utan att mena det. Var går gränsen för att mena något? Kan man inte tycka att en vuxen individ som har tillgång till samma media, internet och böcker som jag har borde ta ansvar för att hålla sina sexistiska kommentarer för sig själv eller inte inte fälla dem alls? Men klasskillnaden då, som ju ofta inte avgörs av reda pengar utan kontext, uppväxt, umgänge? Jag har inte lärt mig genus på det klassiska sättet, genom lärarledda kurser, i alla fall inte i någon större utsträckning. Med risk för att låta pompös känner jag igen mig i Herta Müllers uttalande om att hon inte är modig utan bara gör det hon måste göra för att hon är rädd. Var rädd.

Jag är rädd varje dag och rädsla är som bekant en fantastisk katalysator för hat och ilska. Ibland, ett erkännande, hatar jag män. Jag hatar den vita, bullriga, ölmagade, fejkpoppade, byxupprullade, kängförsedda, reklamutbildade, hundägande, flickvänsnedlåtande, söderboende, självklara mannen som aldrig känner sig ifrågasatt. Jag hatar när Monsters of Folk tillåter sig själva att spela i tre och en halv timme i Philadelphiakyrkan och gör det till en intern, vit, machogrej. Det utesluter, visar upp, skapar fronter bakom vilka några hopplöst betraktar och andra axiomatiskt ställer sig framför. Därför hatar jag när mannen bredvid mig på tunnelbanan sätter sig på ett säte ii en överfull vagn och särar på benen. Hur stor pung kan (en) man ha? Jag blir genast irriterad. Jag bufflar tillbaks, visar att gränsen går vid mitt säte och spänner ut mig. Fast det kanske inte är något han gör med flit. Han har lärt sig att sära sen han var knodd. Jag har lärt mig att sitta som prinsessan Viktoria? Men jag har ju lärt om mig! Och han är äldre än jag, har haft oändligt mycket mer tid på sig att läsa en bok!

Hur mycket ska man bråka? Jag kan inte leva i den här världen och den här världen kan inte leva utan mig, jag får göra vad jag måste? Bråka om allt, varje gång jag ser det, eller hata mig själv efteråt för att jag höll käften. Men om att hålla käften alltid är att hålla med betyder det att allt passivt motstånd är förgäves och jag håller inte med om det heller. Det är inte mina regler och om jag inte vill lägga energi på att opponera mig mot den skit som förtrycker mig utan väljer att betrakta den tyst från utsidan och sedan själv göra annorlunda, ska jag inte få göra det? Ska jag inte få stå över ett krig som jag inte själv startat, inte vill vara en del av och som innehåller så många självdestruktiva fallgropar att jag egentligen aldrig kan vinna, på ett personligt plan? Jag är faktiskt rätt trött här och känner mig ensam.

Hur mycket ska man bråka?