Angående ett nytt köttsår på mitt långfinger

Jaha, fick jag nånsin några dinosaurieplåster när jag var liten, fick jag det? Å nej, inga såna förlustelser. Det där är bara dålig plast Christina, fjanterier, åker bara av duschen, sa mina konservativa föräldrar. De föredrog hudfärgade tråkiga plåster från apoteket och inte de roliga härliga färgglada från matbutiken. Där stod jag bland näsdukarna, nagelsaxarna och dambindorna och spanade mot det översta hyllplanet med de roligaste plåstren i hela världen och inte för allt vad jag tjatade kunde jag få mina nitiska föräldrar att välja dem framför de trista tillklippbara, de av staten utvalda minsann. Jag hade en hård och kall uppväxt utan glädjeämnen (och urtidsdjur). Meh, sa min kille, tror du att jag hade det så mycket bättre rå? Nä, svarade jag. Din mamma hade väl fixomull och ättikssprit hemma. Mmm, sa han. Sen grät vi båda en skvätt över våra för alltid förlorade barndomar och det faktum att det nog inte säljs dinosaurieplåster längre.