Den existentiellt förvirrade duktiga flickan

Är född i för stora fötter, för hög röst, för grälla kläder, för starka åsikter. Klampar rakt över de som sitter som tysta möss och bara väntar. Jag väntar inte längre. Jag har väntat hela livet. När jag var liten på att bli stor, när jag blev stor på att bli någon, när jag blev någon på att bli glad. Nu är jag någon i mina ögon och klampar ändå runt i världen och ber om ursäkt. Förlåt förlåt att jag pratar högre starkare längre än du men du säger ju ingenting alls, förlåt. Förlåt förlåt att jag tar all plats, stjäl din optiska fiber och spexar på lunchen, men det blir ju helt tyst annars. Förlåt förlåt att jag tar över. Förlåt förlåt mitt namn är plåt. Ursäkta.

Jag vandrar runt i korridorerna och ber om ursäkt. Jag ler och hummar och lär mig nya saker och ber om ursäkt för att jag är antingen för snabb eller för långsam. Kanske för loud eller kanske för blyg. Kanske inte tillräckligt mitt emellan. Kanske alldeles för politisk. Kanske bara en liten nörd som inte ens förtjänar att tro att hon är någon men gör det i alla fall så förlåt.

Jag är ju så himla trött på att be om förlåt.

Det ekar i mitt huvud, som bakgrundsstrålning, dagarna i ända. Förlåt förlåt. Oj ursäkta tog jag ordet men du sa ju inget själv? Hur ska man veta. Jag är för dålig och för långsam och för smart för ditt bästa men förlåt, det är mitt fel att du inte tar mig på allvar. Ja, säkert! Det är mitt fel att stämningen blev tryckt och att jag är en sån stursk en. Tag mindre plats, tag mer! Förlåt.

Det måste ju bli ändring på det här. Jag måste be mig själv om ursäkt (ja ni hör ju) och sluta tassa på tå inuti skallen. Sluta bete mig som universums epicentrum och begripa att andra skiter i mina förlåt. De kan inte höra genom mina öron, se mina grimaser på insidan. Det hissnar i bröstet när jag borde säga förlåt, bara att lyda, goddag goddag. Varifrån kommer den där hissen och hur får jag den att sluta gå? Så här kan man ju inte ha det.