Och nu blir det semester!

Sämästär! Har packat underställ, bikini, regnjacka och paddel: imorgon startar vi sommarens top tre-veckor med ett par dagars kajakande runt Arholma. Vi ska enligt uppgift "se upp för sydvästan, annars hamnar ni i Finland sörru". Jag skulle köpa regnkläder som visade sig vara väldigt trånga i midjan och mannen i kassan på Alewalds, ville dö av kärlek när han spann loss om hur sjuka kvinnoidealen är och att man borde straffa männen som styr branschen, samt alltså gav mig diverse väderrelaterade råd. Så det är det vi gör, ser upp för sydvästvindar och har lite ledigt.

På återhörande,
Gåspennan

Och nu blir det reklam

Min smarta kompis lanserar en ny tjänst som heter SMSgrupp. Man skapar en grupp med folk som man vill kunna nå i klump (kören, korpenlaget, familjen, grannarna etc etc) och kan sen nå alla genom att skicka ett sms till gruppen. Kostnaden blir som för ett enda sms enligt det abonnemang man har. Har man gratis-sms blir kostnaden alltså ingenting. Det är fritt fram att registrera sig som testanvändare!

Förfallet mina damer

Förfallet orsakat av att jobba med ingenjörsmän:

• man börjar tycka att det ser "helt okej" ut i omklädningsrummet utanför duscharna när det bara ligger tre par skitiga träningskalsonger på golvet (fah real, KALSONGER. PÅ GOLVET.)
  
• man dricker mjölk i kylen som är 2 veckor gammal. Tar en sniff först bara och konstaterar att man inte kommer dö.
• man tycker att det är helt normalt att en kollega som ska äta lunch samtidigt som en själv sätter sig längst bort ifrån en vid bordsändan och demonstrativt visar hur ickesamtalsbenägen han är genom att slå upp en metrotidning. Äldre män, ni är så himla smarriga sällskap liksom.
  
• man börjar bläddra i den senaste prylguiden från computer sweden eller dyl på kafferasten och tycker nästan att det är intressant.
  
• man är med i "VM-bettet" och satsar 20 kronor på valfritt land i Afrika. Bara för att få vara med i gemenskapen, plz leeeek med mig!!1
  

Så här var det faktiskt aldrig på banken, där en mer jämn könsfördelning rådde. Sammanträffanden?

Saker jag stör mig på, del 100

Jo förresten. Av alla irriterande inslag i verkligheten: folk som konstant envisas med att ha "tjejkompisar" och "killkompisar"? En tjejkompis till mig gjorde si, en killkompis sa så. Som om jag bryr mig om vilket kön kompisen har? Som om det är relevant för en handling, ett uttalande? Behovet av att dela upp mänskligheten i två läger, gud, artonhundratalet.

Vaxrullar och jordnötssås

Jag vill inte ta reda på varför lasern på port 9 slutar sända när jag bryter trafiken på port 0. Det är ju uppenbart fel och det här är min sista vecka innan semestern, dvs jag förtjänar felfria och lättsamma arbetsdagar med ordentlig nervarvning och långa luncher. Igår åt jag middag med Kai. Kai är en fantastisk man, mötte mig utanför Malaysia med hästsvansen lite kortare än vanligt och all blondering bortväxt. Vad långt hår du har! sa han. Vad kort du har! sa jag. Vi åt jordnötssås och pratade om livet. Jag fick låna en Edison Recordable Blank av honom. Om någon har en inspelningsbar fonograf i originalutformning kan vi spela in oss nu. 3 minuter har man på sig. Sen sitter ens lilla program där i linjerna i vaxet. Dåtidens prom. Det är alltid under sådana där stunder som jag både känner mig mest som mig själv och samtidigt ifrågasätter starkast vad det blev av mig, eftersom känslan är så annars. Känslan av att trivas totalt, utan påfrestningar och ansträngning och... falskspel. Kom som du är, prata. Sista veckan. Behåll den här känslan.

Deny deny deny

Min gamla flamma, den alldeles fantastiska och mycket impulsiva Shirley, postade nyss en kommentar på min wall och undrade om hon fattat det korrekt att jag skulle ha en bebis. "I så fall grattis, annars hej hej!". Men vem gör så!! Skicka ett mail, sms, ring? Asså nej, jag ska inte ha barn. Herre, och fejjan är spärrad på jobbet så jag kan alltså se updates via mailen men inte svara på dem. Lär bli skön djungeltrumma på detta. Martin hävdade iofs nyss att han höll på att adoptera i smyg. Det kanske är det som nått fröken.

Det finns ingen jävla Nation i mitt hjärta

Det här är ett svar på några bloggkommetarer hos Lisa Magnusson angående burkaförbud. Nån form av nationalist (?) hyser oerhört tröttsamma åsikter. Han är så creepy att jag måste svara i ett längre blogginlägg:

1) Att säga en sak och göra en annan:

"Nej, jag har inte skrivit att jag vill förbjuda burka. Skrev att jag inte förstod varför kvinnor vill bära Burka! Du kanske har vissa lässvårigheter eftersom det är tydligt att du inte kan läsa innantill.. Jag tror fortfarande att de flesta kvinnor som bär Burka tvingas göra det, mer eller mindre mot sin vilja. Självklart finns det många som vill bära det, och det kan jag inte förstå. Såvida inte någon svartsjuk man har hällt syra i deras ansikte för att ingen annan man ska se deras skönhet eller för att de har någon annan defekt de vill skyla..."

Jag vet inte ens var jag ska börja. Jag har inte lässvårigheter. Jag är däremot bra på att läsa ut subversiva påståenden, och i det här fallet behöver jag inte ens anstränga mig. Återigen, vad du TROR och TYCKER räcker inte för att avfärda burkan som frivillig. Sen säger du emot dig själv när du vidare plötsligt påstår dig förstå att kvinnor vill bära burka om de har "defekter" av något slag (dör på det ordvalet, men anyways). Om de så tycker att dina blickar på dem räcker för att vilja skyla sig är det skäl nog. Och låt mig berätta hur många blickar man har på sig som kvinna, det är inte utan att man vill gömma sig ibland. Sen att du på allvar tror att muslimska män häller syra i ansiktet på muslimska kvinnor lite på random bekräftar ytterligare dina obehagliga fördomar. Jag orkar inte ens gå in på det.

Du häver ur dig en rad bisarra argument angående kvinnor i allmänhet och kvinnor i burka i synnerhet. Tex:

"Oavsett religion kan jag inte förstå varför den här planetens vackraste varelse, nämligen kvinnan, ska gömma sig bakom en burka och dölja sitt ansikte!
Och hur gör en kvinna som är klädd i Burka om hon vill vara med i "Facebook"? :)"

Du påstår att du inte är emot ett förbud eftersom du aldrig skrivit det rakt ut, men du radar ändå upp vad som enligt dig är bevis på att burka är dåligt. Detta är den klassiska fina killen som talar. Du försöker vara korrekt men hela ditt språkbruk skvallrar om en vedervärdig människosyn och en jävligt tröttsam humor. Du kan liksom inte ens få in i din skalle att det här är blodigt allvar för andra människor utan tycker att det är på plats med ett litet skämt om frikkin' facebook. Det om något är talande för hur lite du tar RIKTIGA kvinnors problem på allvar. (Och nej, då menar jag inte att de inte kan vara med på facebook, vilket ju iofs är klart som fan att de kan ändå, utan att människor i världen verkligen tycker att de är mindre värda för att de har stora tygstycken på sig.)

2) Att reducera kvinnor till objekt:

"Missförstå mig inte. Självklart ska en kvinna få välja om hon ska bära Burka. Men jag fattar det inte. Det är som att hänga en duk över konstverket Mona Lisa!"

Nej, det är inte samma sak. Mona Lisa är färg på en bit tyg. Det är ett konstverk som vissa tycker är vackert och som därför i egenskap av objekt hänger i ett stort museum till allmän beskådan. Kvinnor är inte objekt som man har rätt att betrakta bara för att man råkar tycka att de är vackra. Det du genom ditt ständiga upprepande om kvinnors utseende gör är att reducera en hel hälft av mänskligheten till objekt. Du säger att du inte kan förstå att man vill dölja något vackert. Well Mr Airhead, det är pga sådana som DU som man vill dölja sin vackra nuna. Jag vill liksom inte ge dig rätten att betrakta mig och i ditt sjuka lilla huvud jämföra mig med en tavla.

"Eller vill du ta dig rätten att bestämma att vi män inte får tycka att kvinnor är vackra??"

Jag slår fan vad om att du går omkring på stan och tror att du är en härlig kille som tycker att alla kvinnor är så vackra och mmm, där är ett tjusigt objekt jag kan vila ögonen på. För det första är det ju bara bullshit att påstå att man tycker att alla kvinnor är vackra men inte alla män. Vi kommer ju för i helvete i alla möjliga olika former och det finns tjejer som ser ut som killar och killar som tjejer. Att du inte ens antyder att det finns ett allmänmänskligt perspektiv på vackerhet är ytterligare ett bevis för din skeva kvinnosyn. För det andra tar du dig rätten att tala för alla män, vilket ju också är helt absurdt.

"Sedan tror jag att de flesta kvinnor kan ta en komplimang på rätt sätt om en man tycker att de är vackra. Visst finns det undantag... om du nu är en kvinna?"

Asså, gawd, vilka är de flesta kvinnor och vad menar du med komplimang? Menar du på riktigt att jag ska känna mig smickrad över att en främmande gubbe på internet häver ur sig att han tycker att alla kvinnor är vackra? Att falla för en sån komplimang är som att erkänna att man är helt jävla urblåst. Än en gång, dina ord är rökridåer för något helt annat, något som är extremt osunt.

3) När ens språkbruk skvallrar om vad man egentligen tycker:

Till sist tog jag mig en titt på din blogg, citat:

"Ärligt talat, finns det något bättre land än Sverige? Allt här är bara så underbart fantastiskt! Vi har världens vackraste kvinnor, världens bästa mat, världens vackraste natur, världens bästa välfärd, världens bästa vård, världens bästa skola, ja, jag kunde gå på och göra listan hur lång som helst. "

Ja, det är så man kan kräkas lite i sin egen mun. För att verkligen understryka det du redan yttrat om kvinnor klämmer du här till med att Sverige har världens vackraste kvinnor. Som om kvinnor är något som Sverige har. Som om Sverige är nån form av företag som producerar kvinnor. Som om kvinnor är något som du genom att vara man har rätt att njuta av, för att du är svensk. Som om kvinnor kunde jämföras med mat, natur och välfärd! Kvinnor är för fan människor, inte nåt jävla argument för turistbyråer! Det är ju jättebra att du trivs här. Synd bara att du förpestar livet för de kvinnor som också vill leva här, i fred och frihet. En del i burka och en del utan.

Sova sova sova säng säng säng

Smsar min bror klockan 9 på morgonen. FAIL. Som om han någonsin har vaknat innan klockan ett på en ledig dag? Eh, vem har det förresten. Jag trodde att jag skulle växa ur tonårskoman men det har i alla fall inte inträffat än, sover som en klubbad säl så länge jag bara får alltid när jag kan.

Krishantering

Är rastlös. Malande oro över min syster, över en vän. Försökte shoppa bort det idag på lunchen. Helt misslyckat. Jag är ett misslyckat medmänskligt projekt, är materialist, pengagalen, har ingen karaktär. Kan inte trösta. Inte andra, inte mig själv. Nu blev det väldigt rörigt här, konsumtionsprojekt och livssorger. Jag går ut en stund.

Var var jag nu igen

Amen älsk på att komma till jobbet och hitta sina anteckningar från i fredags (skriver alltid en liten not till mig själv om var jag var). Så här: gnffr 10G-> tfrsdg ljdhfddj 4G. Verkligen väldigt hjälpsamt när man skrivit på hittepåspråket?

Allmänt söndagshäng

Tog ett varv i Hagaparken och satte handen i en brännässla. Hur länge sen var inte det! Kom plötsligt ihåg mammas nässelsoppa (horrible, horrible) och barndomens alla nässelutslag och brännmanetsolyckor. Kom hem, gjorde kaffe, blev överlycklig för en halvrutten banan. Sötsuget mon dieu, I hate you. Nu sitter jag i soffan med fötterna på vårt nya stenbord och kollar på en dokumentär om den samtida konstens uppgång och fall. Damien Hirst. Om jag hade 100 miljoner dollar skulle jag iaf inte köpa en diamantdödskalle, det är säkert. Jag hade köpt ett eget land (Gamla Stan känns lagom), planterat ett gäng träd och börjat odla bananer. Bjudit in alla mina vänner och haft rooftopparty på slottet. Gjort om det till studentbostäder, hahaha. Helt seriöst, Vicky har tagit en del tveksamma beslut på sistone. De hade ju slottet, var hon tvungen att annektera hela jävla Haga också? Och måste hon hålla pappa i handen där i gången? Inte för att jag gillar monarkin så där särdeles men vi kunde ju begränsa skadorna till redan befintliga kan man tycka.

Nu: vattna lite blommor borta hos Senorita och sen möta upp Mo för en kopp kaffe till.

What goes around comes around, eller hur man kan skylla sina misslyckanden på internet

Men asså det är väl inte fejjan som ger amerikaner kärleksproblem? Det är väl de själva? Okej, jag kan sträcka mig till att ett samhälle som maniskt eftersträvar heterotvåsamhetsnormen och då samma tvåsamhet hela livet och inte ens seriemonogami kan vara en bidragande faktor till amerikanernas och andras olycka, men det är ju inte Facebooks fel. Om man är så puckad att man outar sina affärer på offentliga forum får man väl skylla sig själv om ens förhållande spricker. Snarare är det amerikanska skolor/politiker det är fel på, som inte lär ut vett- och etikett på nätet. Tja, det är ju inte bara amerikanska skolor som failar på det området. Nu fanns ju inte direkt internet som var människas egendom när jag gick på högstadiet, men vår hela datorundervisning gick i princip ut på att lära sig fingersättning på tangentbordet med en sån där skiva över så att man inte skulle tjuvkika på sina händer. Hej 1800-talet. Internet behandlas fortfarande som nåt perifert, nåt läskigt men samtidigt inte så viktigt. Inte konstigt att folk inte hajjar vilken genomslagskraft saker kan få på nätet och på t ex siter som Facebook. Det vettigaste vore väl att integrera nät- och i synnerhet internetkunskap i övrig samhällsundervisning och ge folk rätt verktyg att hantera detta underbara samarbete mellan människor? Tycka vad man vill om fejjan (själv pallar jag inte med det riktigt) men då kanske vi alla kunde begripa att det inte är TPB som fildelar uphovsrättsskyddad material, och inte Facebook som knäcker amerikaners kärleksliv.

Den dolda särbehandlingen

På en free software-sammankomst jag var på nyligen diskuterades det hur man ska få fler tjejer att engagera sig. Den historien är lång och omständig, men en av föreläsarna föreslog i alla fall, väldigt klokt och handfast, att man själv kan börja med att försöka bjuda in en tjej till varje konferens man går på. De här tillställningarna är ofta gratis och de flesta som går känner för det mesta i alla fall en tjej i sin bekantskapskrets som också skulle kunna vara intresserad, om bara vetskapen når henne. Det skulle alltså vara relativt lätt att bara komma med.
Då är det en kille i aulan som räcker upp handen och menar att det är orättvis särbehandling om man bara ska bjuda in sina tjejkompisar. Till slut kommer det i så fall att bli omvända siffror och bara 2% av deltagarna kommer att vara män. Efter några sekunders tystnad är det som tur är någon som stönar ut ett Meh! i salen och diskussionen börjar inte brinna, inte den här gången.
Grejen är att det i princip aldrig failar att förr eller senare hamna i just den här återvändsgränden. Så fort någon föreslår att man på något vis ska särbehandla kvinnor för att nå ett jämställdare resultat är det någon som på riktigt höjer varningsflaggan och viftar för riskerna med det kommande mastodontlika matriarkatet som, for the record lägger de till, inte alls är ett dugg bättre än patriarkatet. Detta måste alltid understrykas. De så kallade riskerna med att särbehandla kvinnor lyfts fram, synas i sömmarna och i princip alltid kommer man fram till att det skulle vara jättefarligt. Jag ogillar själv tanken på kvotering, men det är väldigt stor skillnad på att lagstifta in siffror och på att bjuda in en tjejkompis till en datakonferens. Man kan ju, om man nu tycker att särbehandling är fruktansvärt, bjuda in även en killkompis.
Tyvärr blir diskussionen om detta nästan alltid svartvit. Det verkar inte som att folk vill använda, eller ens se, en gråskala. Åtminstone inte när det kommer till konkreta handlingar. Dessvärre är det ju så att tex killen som räckte upp handen använder sig av gråskalan hela tiden, med med skygglapparna på. Genom att aldrig tänka på könsfördelning, aldrig fundera kring hur man ser på manligt och kvinnligt, aldrig anstränga sig extra för att jämna ut oddsen, bidrar man ännu mer till ett ojämlikt samhälle. På alla nivåer. Det handlar liksom inte om att ständigt räcka ut handen till främmande kvinnor utan om att rannsaka sig själv och börja se sina ickehandlingar (att inte bjuda in en tjej) som en påtaglig handling i sig. Att vara passiv är inte att vara oskyldig. Samma föreställning om att passiva handlingar är neutrala förekommer inom alla sammanhang där kvinnors närvaro diskuteras. Nej, det är inskränkande att dela på föräldraledigheten. Nej, det är inskränkande att kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser. Nej, det är dåligt att bjuda in en extra tjejkompis. I och med detta upprätthålls status quo och rädslan för förändringar lamslår all möjlig förbättring. Under tiden misslyckas vi med att se att särbehandlingen i dagsläget ändå sker, men till mäns favör. Och det inte i liten skala! Frågan är varför särbehandling av kvinnor är en så het potatis, när särbehandling av män är det som vi egentligen håller på med, dag ut och dag in.

Gammal skåpmat från gammaldags stofil

"All feminism är inte radikal, och ännu mindre våldsromantisk, som mildare och mer eftertänksamma röster som Petra Östergren (numera) och Ebba Witt-Brattström visar.

Men Bang och Malin Ullgren antyder att en annan och djupt problematisk feministisk idéströmning på nytt är under uppsegling."

1) Läs om Bang, Wennström. Ingen förespråkar våld.

2) Kunde han ha hittat ett bättre ord än MILD för att beskriva WB och Östergren? Mild is so not en bra beskrivning.

3) Den sista meningen om den djupt problematiska strömningen: det är ju också ganska problematiskt att våld inte bara är en strömning hos manligheten, utan ett klart uttryck. Kan du inte skriva något om det?

Våld, makt och egenmakt

Nya numret av Bang handlar om våld. Våld som kostar pengar, våld som metod, (kvinnligt) våld som inte betraktas som våld och våld som föder våld. Speciellt en sak slår mig (pun not intended) när jag läser Anna Hellgrens artikel "Priset vi betalar" : våld som medel, som taktik. Ett inlägg hos Julia fick mig dessutom att minnas en alldeles speciell händelse då våld, mitt eget våld, plötsligt uppenbarade sig för mig som en möjlig metod för att få en situation under kontroll. I det fallet att få ett slut på den. Det känns som om våld ofta är något som används i syfte att åstadkomma just detta, att få slut på något. Få slut på en invasion, ett gräl eller paradoxalt nog ett slagsmål. I mitt fall trakasserier.

Jag hade stått i en bar och serverat fulla människor alkohol hela kvällen medan jag själv varit nykter, så som sig bör bakom en bardisk. Stället var inget fancy schmancy häng över huvud taget utan snarare precis motsatsen och varenda kotte var mer eller mindre överförfriskad, vissa bortom rimlig nivå. Irritationen hos mig tangerade således redan gränsvärdet. Det var pirattema i baren den kvällen och vi som jobbade hade klätt ut oss på endera sättet. Jag hade en snusnäsduk kring huvudet och initialt nån form av papegoja på axeln tror jag. Anyways, allt mitt hår doldes under den där näsduken.

En av de fullare killarna på stället tog för vana att alltid beställa sina shots av mig. Jag minns inte om jag var den enda tjejen i baren eller hur det var. Han var packad och jobbig redan tidigt på kvällen och jag sålde honom till och med ett glas vatten som han misstog för öl men han vägrade att gå hem trots att fler än jag försökte förmå honom. Han vägrade också att sluta försöka ta på mig. Han hängde sig över disken, petade på mina armar och drog i näsduken. Han tjatade oavbrutet om att han ville se mitt hår. Jag, stressad och irriterad, ville inte alls ta av mig om huvudet. Dels så klart för att ingen jävel säger åt mig vad jag ska göra och dels för att näsduken fyllde en funktion och höll mitt hår borta från ansiktet medan svetten rann. Snubben ville bara inte ge sig. Han brölade, bad, försökte ta sig över bardisken och var allmänt patetiskt, så som bara fulla människor kan vara. Han kallade mig diverse saker, allt från frigida muslimkossa till hora, fast det senare mumlade han mest för sig själv. Så höll han på i omgångar allt eftersom timmarna gick och jag kände mig mer och mer besmutsad av hans närvaro.

Till slut blir det i alla fall stängningsdags. Som en skock utvecklingsstörda får försöker vi fösa gästerna ur lokalen och jag hamnar som dörrspärr, dvs min uppgift är att se till att folk inte läcker tillbaka in i lokalen när de väl gått ut. När tjejtjusaren går förbi stannar han givetvis vid mig. Nu finns det ingen bar emellan oss och han kan ta på mig precis så mycket han vill, vilket han försöker göra. Jag tror att han mest lägger handen på mitt huvud för att dra näsduken bort från håret. Då brister det för mig.

I nån form av vredesmod och vanmakt över det här äcklet som tar sig sina vidriga manliga friheter tar jag på mig all världens kvinnors oförrätter och tar tag i hans armar på ett brutalt sätt. Jag håller så hårdhänt jag bara kan runt hans handleder och känner hur mina fingrar formligen trycker ihop hans kött. Jag riktigt känner hans kropp och den är i min makt och hans hud skrynklas ihop av min kraft, MIN KRAFT, och jag är våldsam. Han skriker lite tror jag. Mina muskler använder sig mot en annan människa och det är så jävla skönt. Hela kvällens ackumulerade trakasserier lägger jag i greppet runt hans handleder och bara trycker, för allt jag är värd. Plötsligt är jag en våldsverkare. Jag har tagit till våld och kommer att orsaka stora blåmärken på en främmande människas kropp. Jag känner att jag skulle kunna bryta händerna av honom, alltså rent mekaniskt. Han är full som en ballong, har ingen kraft i kroppen och jag är relativt stark. Rent fysiskt och just då även mentalt hade jag inte haft några problem med att knäcka hans skelett med mina bara händer. Det är en absolut förnimmelse av makt jag erfar, och en helt ny känsla.

-Om du inte går nu genast slår jag ner tänderna i halsen på dig, säger jag högt men inte ilsket.

Alla runt omkring kan höra för musiken är avstängd och de flesta har hunnit ut och sorlet lagt sig. "Sen ringer jag polisen" lägger jag till (de var fö redan där om jag minns rätt), kanske för att indirekt förklara för eventuella åskådare att någonting har föregått detta, att jag inte är våldsam egenligen. Han verkar faktiskt fatta och med vad jag tycker är stora ögon samlar han ihop sina kroppsdelar och lommar ut genom dörren. Mina nävar känns märkligt lätta när jag släppt taget men jag kan fortfarande känna makten i dem. Det är verkligen en helt ny känsla och det går upp för mig att jag har herraväldet över min egen kropp och över andras, om jag så vill. Jag kan tydligen ta mig den rätten jag också. Samtidigt som jag är sjukt nöjd med mig själv blir jag också rädd. Det var inte svårt. När jag väl gick över gränsen, som jag fortfarande anser att våld är, tyckte jag att det kändes naturligt och förnuftigt att göra honom illa. Det fanns förvisso en spärr, men den hade kunnat flyttas fram om han betett sig ännu värre.

Efter händelsen är det ingen som ens nämner mitt tilltag. Kan hända är det för att de andra i personalen tyckte att det var rätt åt honom, eller för att de inte tyckte att jag utövat riktigt fysiskt våld. Jag har inte sparkat eller knytnävat honom i magen. Kan hända är det för att de likställer psykiskt och fysiskt våld och tycker att det han gjorde mot mig är värre. Jag tycker att jag gjorde rätt och jag är fortfarande nöjd över mitt sätt att agera den kvällen, men våldet säger också något om mig, om oss, som människor. Det finns i oss på olika sätt och vill det sig illa kan man plocka fram det. Det är lite som att göra sig av med oskulden: man kan inte spinna ett förlopp i hjärnan innan för det saknas referensram, men väl där går det. Problemet och rädslan jag kände efteråt berodde på osäkerheten inför min egen gräns. Det går uppenbarligen att vänja sig vid nästan vad som helst, och säkert också sin egen våldsamhet. Speciellt om man märker att den fungerar. Jag är övertygad om att vi, kvinnor och andra utanför den manliga heteronormativa våldsutövarsfären, kunde ta oss fram fortare om vi anammade våldsmetoden. Våld och hot om våld, det fungerar. Frågan är ju bara vilken värld vi hamnar i till slut och om det blir bättre i den än i denna.

Nya arbetsuppgifter

Har skavsår. Går till toaletterna (unisex???). Tomt i plåsterbehållaren. Går till labbet. Lika tomt. Första hjälpen not so much, ha! Ringer nummer på tavlan, en sån där grön fyrkant med 70-talspedagogik, och ber om komplettering. Blir hänvisad till nytt nummer. Ringer dit och lägger en order.

*Tar mitt ansvar som medarbere och människa*

Slut på meddelande.

Samtal (verklighetens folk)

Vi kan kalla dem X och Y:

X -(Bläddrar i gammal Expressen) Alltså har det inte gått lite långt med den här pk-ismen?
Y -Hur då menar du? Höhö, att de valt in en tjej i hockey hall of fame eller? Alltså tjejer ÄR inte lika bra som killar på hockey, synd att man måste göra politik av det.
X -Amen till exempel det. Sen är det ju alla som inte ifrågasätter.
Y -Ja verkligen, inte ifrågasätter.
X -Amen ingen vågar ju liksom säga dårå att tex tjejer är sämre på hockey så de borde kanske inte vara i hall of fame. Alltså det är ju inget personligt, det bara ÄR så.
Y -Nä precis. Det är ju ingen som vågar ifrågasätta sånt. Det är inte som om de [tjejer] vore korkade liksom, det handlar ju bara om muskler.
X -precis.
Y -precis.

(Tystnad)

X -Så ingen vågar liksom ifrågasätta den här normen att nuförtin' måste tjejer per definition vara lika bra på allt som killar, och det är jävligt fegt alltså. Synd liksom.
Y -A det är jävligt tråkigt när man inte tänker själv och låter normen styra...
X -precis.
Y -exakt så.


Japp, a day in the life. Loves på folket nära mig ibland.

Bakfyllan från helgen

På jobbet, varmt och svettigt. Alternativen är 1) öppet fönster med fläkt => sola lyser in på röva eller 2) stängt fönster med persienn => inget solbad men ej heller någon fläkt. Känns som om båda får mig att gråta. Semesterhjärtat bultar i bröstet, släpp ut mig släpp mig, och det susar i öronen. Pulsen på väg upp i strupen. Tredje koppen kaffe står på skrivbordet framför mig och ljumnar till. Tänderna gulnar. Utanför gastar måsen vars ungar trillat ner från parkeringstaket och nu välter omkring på asfalten under oss, hur ska de överleva down under. Husen dallrar, stan står inte still i hettan. Hundra meter härifrån finns ett paradis. Mitt hjärta är på väg dit, har varit på flykt hela morgonen. Det letar sig ner mot strandpromenaden vid Vinterviken där det kan svalka sig mellan rödfeta sommarlår på grönbete från registermappar och överhettade kretskort. Till och med min skärm flämtar och blinkar disco av syrebrist. Hårdvaran brummar i kapp med mina öron och det är svårt att veta hur man ska sitta, med röven i solen som sagt eller utan. Saker att komma ihåg: genomför nån form av tandblekning samt glöm inte rean på gråa t-shirts i svettnyans.

Att vara anställd, lästips

Alla läser väl Isobel iaf men dagens text är mycket bra, och rolig, även om det kanske inte är huvudsyftet.