Låt oss återta duktigheten, kvinnor

Jag är på semester (på ett regnigt Österlen) och är därför lite seg på att läsa bloggar. Nu såg jag i alla fall att Elin skrivit lite till om Duktiga Flickor, detta i hyllmeter kommenterade ämne. Jag är ju, eller ska jag säga var, en duktig flicka. Jag kommer från ett medelklasshem där det förväntades det allra bästa av mig, vilket säkert fört med sig både bra- och dåligheter. Som med allting annat. Jag gjorde sen revolt, till skillnad från många av mina högstadiekompisar som levde om redan i fjortonårsåldern. Om det har med min duktiga flickighet att göra vet jag inte, men kanske. Jag tog kontrollen, satte igång ett förlopp som gjorde mig anorexiasjuk och genomgick en smärre metamorfos; från den ständigt medhållsamma, konflikträdda och återhållna människa jag hade varit till den utåtagerande, struliga, psykbrytande men också starkt ifrågasättande person jag kände mig tvungen att bli för att ta mig vidare. Jag är säker på att mina vänner stundvis avskydde det, men det är en parentes. Jag skyllde allt på duktigheten.

Att bara klandra den Duktiga Flickan är emellertid att göra det alldeles för enkelt för sig. Både jag och vården gjorde det misstaget. Med facit i hand ser jag att jag bara var ett barn som alla andra, som vart och ett är på sitt eget vis, beroende på sin omvärld. Vad hade jag för alternativ, vem hade jag annars varit och vilka problem hade det i så fall fört med sig? Den Duktiga Flickan var ju den jag var, den jag tyckte bäst om att vara och gärna hade fortsatt att vara (tror jag) om inte omvärlden väldigt tydligt visat mig att det inte var helt okej. Som en ytterligare fin nyans i det helt fabulöst komplexa och totalt omöjliga jitter som utgör rollen för Den Godkända Kvinnan stod det plötsligt klart för mig att jag som duktig flicka utgjorde noll och inget intressant för omvärlden. Jag hade en bespottad personlighet? Ja, så kändes det. Jag var tråkig, kuvad och grå. Jag började till och med känna mig förtryckt. Det bisarra i faktumet att det var just dessa egenskaper som gett mig högsta betyg i princip allt, öppnat upp för världens alla möjligheter och skapat den del av min självkänsla som faktiskt var bra, fick jag förtränga. Styrkan i att vara en Duktig Flicka var det ingen som talade om. Duktiga pojkar? De verkade överhuvudtaget inte finnas. Jag antar att de kallades smarta, rakt av.

Jag skrev en text om min anorexiatid en gång, som ett bidrag till en antologi som RFSL skulle ge ut men som sedermera aldrig blev finansierad. Bidraget hette kort och gott "Blir ful" och handlade om frustrationen jag kände över att bli betraktad som ett offer för min sjukdom och därmed för samhället, patriarkatet och normen. Jag betraktades som någon som hade fallit offer. På terapin (som jag för övrigt helt på egen hand fick slåss för att få, tack för det Duktiga Flickan) handlade mycket om att släppa taget, kontrollen. Att "bara vara" och älska sig själv. Man skulle inte behöva vara så duktig hela tiden, hette det. Och nej, jag tycker inte att man ska behöva vara så duktig hela tiden. Man ska tillåtas göra misstag och kunna älska sig själv ändå. Problemet var att det helt plötsligt var den Duktiga Flickan som beskylldes för allt ont. Alla mina handlingar och personlighetsdrag skärskådades och de negativa skylldes på den Duktiga Flickan. Som om det bara var hennes fel att man plötsligt satt där i sitt privata kalla krig och matvägrade.

Som om det bara var hennes fel. Grejen är ju att hon var jag och genom att skylla allt på henne skyllde man allt på mig. (Jag efterlyser härmed en mer samhällsorienterad behandling av anorexisjuka, en som ständigt ska pågå och våga skylla skulden på dens fel det egentligen är. Allas.) Det någon, vårdapparaten, borde ha gjort är att berätta för mig hur stark jag var. Hur oerhört stark den Duktiga Flickan var som tydligen nästan klarade att svälta sig själv till döds. Jag har skrivit om det här förut men det tåls ju att sägas igen och igen: det finns en styrka i upproret och ilskan som vården borde ha vett att utnyttja. För mig uppkom ju inte styrkan heller trots att jag var Duktig, utan Tack vare. Men om jag inte varit så duktig från början hade jag kanske aldrig blivit sjuk? Nej, säger jag då. Om samhället hade haft förnuftet att uppmuntra min duktighet, att se den för var den är, dvs en kraft, en styrka, en överlevnadsinstinkt, så kanske mitt behov att göra upp med den inte hade tett sig så våldsamt. Om min duktighet hade fått vara bara ett av mina attribut och inte konstituera hela mig kanske jag hade kunnat njuta av den hela vägen. Om jag inte hade känt mig så grå och meddelsam i min duktighet hade jag kanske aldrig behövt slå den så hårt på käften. Vilket jag ju åter igen i sin tur bara förmådde göra för att jag redan var duktig. Cirkeln går runt runt och man kan bita sig själv i svansen. Även andra kan bita en i svansen.

Så, angående den här duktigheten. Jag tycker inte att man ska förespråka ett samhälle där de duktiga premieras men jag tycker att vi åtminstone kunde upphöja duktigheten, eller nedsänka den, till de egenskaper som andra har. Som pojkar har. Duktig är bara ett annat ord för disciplinerad, smart, hängiven, vass. Det är ett sätt att vara, som precis som alla andra sätt att vara kan bli för mycket ibland men inte i sig är värre än något annat. Att precis som Elin påpekar klappa duktiga flickor på huvudet kommer inte att göra något bättre, bara fler flickor till offer. Jag skulle gärna kalla mig duktig idag om det inte medförde så negativa reaktioner hos folk. Jag tycker att vi ska återta duktigheten. Och jag tycker att vi ska sluta att kalla vuxna kvinnor för flickor stup i kvarten, den gränsen går väl för fan någonstans vid tioårsåldern. Men en duktig kvinna, det kan jag tänka mig att vara.