onsdag, augusti 11, 2010

Låt oss återta duktigheten, kvinnor

Jag är på semester (på ett regnigt Österlen) och är därför lite seg på att läsa bloggar. Nu såg jag i alla fall att Elin skrivit lite till om Duktiga Flickor, detta i hyllmeter kommenterade ämne. Jag är ju, eller ska jag säga var, en duktig flicka. Jag kommer från ett medelklasshem där det förväntades det allra bästa av mig, vilket säkert fört med sig både bra- och dåligheter. Som med allting annat. Jag gjorde sen revolt, till skillnad från många av mina högstadiekompisar som levde om redan i fjortonårsåldern. Om det har med min duktiga flickighet att göra vet jag inte, men kanske. Jag tog kontrollen, satte igång ett förlopp som gjorde mig anorexiasjuk och genomgick en smärre metamorfos; från den ständigt medhållsamma, konflikträdda och återhållna människa jag hade varit till den utåtagerande, struliga, psykbrytande men också starkt ifrågasättande person jag kände mig tvungen att bli för att ta mig vidare. Jag är säker på att mina vänner stundvis avskydde det, men det är en parentes. Jag skyllde allt på duktigheten.

Att bara klandra den Duktiga Flickan är emellertid att göra det alldeles för enkelt för sig. Både jag och vården gjorde det misstaget. Med facit i hand ser jag att jag bara var ett barn som alla andra, som vart och ett är på sitt eget vis, beroende på sin omvärld. Vad hade jag för alternativ, vem hade jag annars varit och vilka problem hade det i så fall fört med sig? Den Duktiga Flickan var ju den jag var, den jag tyckte bäst om att vara och gärna hade fortsatt att vara (tror jag) om inte omvärlden väldigt tydligt visat mig att det inte var helt okej. Som en ytterligare fin nyans i det helt fabulöst komplexa och totalt omöjliga jitter som utgör rollen för Den Godkända Kvinnan stod det plötsligt klart för mig att jag som duktig flicka utgjorde noll och inget intressant för omvärlden. Jag hade en bespottad personlighet? Ja, så kändes det. Jag var tråkig, kuvad och grå. Jag började till och med känna mig förtryckt. Det bisarra i faktumet att det var just dessa egenskaper som gett mig högsta betyg i princip allt, öppnat upp för världens alla möjligheter och skapat den del av min självkänsla som faktiskt var bra, fick jag förtränga. Styrkan i att vara en Duktig Flicka var det ingen som talade om. Duktiga pojkar? De verkade överhuvudtaget inte finnas. Jag antar att de kallades smarta, rakt av.

Jag skrev en text om min anorexiatid en gång, som ett bidrag till en antologi som RFSL skulle ge ut men som sedermera aldrig blev finansierad. Bidraget hette kort och gott "Blir ful" och handlade om frustrationen jag kände över att bli betraktad som ett offer för min sjukdom och därmed för samhället, patriarkatet och normen. Jag betraktades som någon som hade fallit offer. På terapin (som jag för övrigt helt på egen hand fick slåss för att få, tack för det Duktiga Flickan) handlade mycket om att släppa taget, kontrollen. Att "bara vara" och älska sig själv. Man skulle inte behöva vara så duktig hela tiden, hette det. Och nej, jag tycker inte att man ska behöva vara så duktig hela tiden. Man ska tillåtas göra misstag och kunna älska sig själv ändå. Problemet var att det helt plötsligt var den Duktiga Flickan som beskylldes för allt ont. Alla mina handlingar och personlighetsdrag skärskådades och de negativa skylldes på den Duktiga Flickan. Som om det bara var hennes fel att man plötsligt satt där i sitt privata kalla krig och matvägrade.

Som om det bara var hennes fel. Grejen är ju att hon var jag och genom att skylla allt på henne skyllde man allt på mig. (Jag efterlyser härmed en mer samhällsorienterad behandling av anorexisjuka, en som ständigt ska pågå och våga skylla skulden på dens fel det egentligen är. Allas.) Det någon, vårdapparaten, borde ha gjort är att berätta för mig hur stark jag var. Hur oerhört stark den Duktiga Flickan var som tydligen nästan klarade att svälta sig själv till döds. Jag har skrivit om det här förut men det tåls ju att sägas igen och igen: det finns en styrka i upproret och ilskan som vården borde ha vett att utnyttja. För mig uppkom ju inte styrkan heller trots att jag var Duktig, utan Tack vare. Men om jag inte varit så duktig från början hade jag kanske aldrig blivit sjuk? Nej, säger jag då. Om samhället hade haft förnuftet att uppmuntra min duktighet, att se den för var den är, dvs en kraft, en styrka, en överlevnadsinstinkt, så kanske mitt behov att göra upp med den inte hade tett sig så våldsamt. Om min duktighet hade fått vara bara ett av mina attribut och inte konstituera hela mig kanske jag hade kunnat njuta av den hela vägen. Om jag inte hade känt mig så grå och meddelsam i min duktighet hade jag kanske aldrig behövt slå den så hårt på käften. Vilket jag ju åter igen i sin tur bara förmådde göra för att jag redan var duktig. Cirkeln går runt runt och man kan bita sig själv i svansen. Även andra kan bita en i svansen.

Så, angående den här duktigheten. Jag tycker inte att man ska förespråka ett samhälle där de duktiga premieras men jag tycker att vi åtminstone kunde upphöja duktigheten, eller nedsänka den, till de egenskaper som andra har. Som pojkar har. Duktig är bara ett annat ord för disciplinerad, smart, hängiven, vass. Det är ett sätt att vara, som precis som alla andra sätt att vara kan bli för mycket ibland men inte i sig är värre än något annat. Att precis som Elin påpekar klappa duktiga flickor på huvudet kommer inte att göra något bättre, bara fler flickor till offer. Jag skulle gärna kalla mig duktig idag om det inte medförde så negativa reaktioner hos folk. Jag tycker att vi ska återta duktigheten. Och jag tycker att vi ska sluta att kalla vuxna kvinnor för flickor stup i kvarten, den gränsen går väl för fan någonstans vid tioårsåldern. Men en duktig kvinna, det kan jag tänka mig att vara.

14 kommentarer:

Anonymous Julia sa...

Vet inte riktigt vad jag ska säga mer än "sjukt bra".

8/12/2010 1:36 em  
Anonymous Martin sa...

"Duktiga pojkar? De verkade överhuvudtaget inte finnas. Jag antar att de kallades smarta, rakt av."

Det här stycket reagerade jag på i och med alla forskningsrapporter de senaste åren om att det är förödande för barn att få höra att de är smarta och begåvade, men jättebra att säga att de jobbat duktigt. (Får man beröm för att man är smart så blir hårt arbete stigmatiserat -- det blir ett bevis på att man inte klarar sig på sin begåvning, och därför undviker man utmaningar och risker. Får man beröm för att man jobbar bra så vågar man ta sig an nya utmaningar). Hur ser du på det?

8/12/2010 7:20 em  
Blogger kai sa...

Jag håller med Julia.

8/12/2010 9:28 em  
Anonymous e sa...

Sällar mig till kai och Julia. Dubbelt upp. Kvadruppelt.

Martin>> Kan det inte vara lite jantelag över det också? "Alla" kan jobba duktigt men alla är inte födda smarta och därför är det bättre att uppmuntra jobbandet? Fast jag kanske ligger tio år efter i debatten om jag tror det handlar om det. Borde man inte kunna få beröm för både att man är smart och att man jobbar duktigt? Så att man blir motiverad att utveckla sin intelligens istället för att gömma den för klasskamraterna för att slippa sticka ut på det ömkansvärda sättet att ha rätt på proven. Är också mycket nyfiken på gåspennans svar.

8/12/2010 10:28 em  
Anonymous Ivar sa...

Har nämnt ditt inlägg på min blogg i ett angränsande ämne.

http://suspensoarg.wordpress.com/2010/08/13/skolk-ar-det-sjukt-att-vara-sa-lat/

8/13/2010 3:54 fm  
Anonymous ballongfärd sa...

Tack för en bra och viktig text.
Det ligger något förlämpande i själva ordet duktig, duktig är den som uppfyllt ett krav, som ett barn som lyckas gå på pottan. Medelklassflickan uppfyller det som förväntas av henne och det räknas inte som att ha uträttat något, bara undvikit katastrof. Duktig flicka, duktig hund. I ordet duktig ligger disciplin - men inte att den duktiga är självdisciplinerad, utan att den duktiga blir disciplinerad utifrån och underkastar sig. Jag hatar att bli kallad duktig.
Om kan kunde berömma alla dessa 'duktiga' för de egenskaper du räknar upp kanske stress inte skulle vara ett så omfattande problem. Det handlar ju inte om att arbeta mer eller mindre utan om inställningen till sina egna prestationer.

8/14/2010 5:50 em  
Anonymous christina sa...

jag är på semester, ursäkta att svaren blir väldigt korta och rumphuggna.

julia, tack så mycket.

martin, skulle du kunna länka till eller namnge någon av dessa rapporter? jag vet inte hur det ligger till med sådan forskning, vet bara hur jag ser att flickor och pojkar behandlas olika. säkerligen är det dåligt för alla i slutändan.

e, tack för kommentar. jag har tyvärr inget svar på martins kommentar eftersom jag inte har tagit del av någon sådan forskning.

ivar, tack för kommentar!

ballongfärd, tankvärd kommentar, verkligen.

8/14/2010 6:53 em  
Anonymous Fröken Bovary sa...

Men i lagom dos. Att vara duktig är jobbigt. Lagom duktig räcker.

8/16/2010 9:46 fm  
Anonymous Inti Chavez Perez sa...

Hej!
Jag arbetar på Svt Debatt och skulle vilja prata med dig. Har inte ditt nummer, så ring mig på 031 80 70 55 när du ser detta.
Hörs!

8/17/2010 10:12 fm  
Anonymous christina sa...

Fröken Bovary, att vara allting kan vara jobbigt. Det är säkert jobbigt att vara en latmask också. Jag håller inte med om att lagom är bäst om det där lagom gör att man måste hålla sig själv stången.

Inti, jag har skickat ett meddelande till dig (eh, tror jag) på fejjan. Vill du mig något är det bara att kontakta mig på angiven mailadress. Ha det gott!

8/17/2010 8:00 em  
Anonymous Kaospatrullen sa...

Jag tycker mig känna igen Mia Törnblom i det Martin skriver. Hon menar ju att man ska uppmuntras att se sitt eget värde själv, att man inte ska behöva andra människor för att känna sig värdefull. Vad är det egentligen för vits att säga till någon att den är smart/snygg/duktig? Vad tillför den etiketten till personen? Dessutom tillför ju det så många förväntningar, som Bovary är inne på, att om man har etiketten "duktig", är det så himla svårt att vara lat.

Att någon annan bestämmer om man är duktig eller ej, betyder ju även att det är någon annan som dikterar villkoren för vad det är okej att vara duktig på. Det gäller ju oavsett om man är kvinna eller man, pojke eller flicka.

Jag är inte så säker på om jag vill komma ut som duktig kvinna. Jag kan gärna vara det hemma då och då, men utåt sett vill jag vara duktig ibland och dålig ibland.

8/23/2010 3:49 em  
Anonymous Tina sa...

Det här känner jag igen mig själv väldigt mycket i. Även jag har ofta anklagats för att vara en s.k. "duktig flicka" bara alltför många gånger i ätstörningsbehandlingar, och jag har aldrig känt att det har varit den springande punkten i mina egna problem, snarare ett sätt att sparka bakut. Och så har jag varit skriande frustrerad över att inte få vara ett stjärnskott istället för en duktig flicka bland andra. Det faktum att jag fick bra betyg tyckte jag inte alls hade något att göra med det faktum att jag då hade anorexia. Det fortsatte jag nämligen få långt efter att anorexin spårat ut i vad jag upplevde och fortfarande kan uppleva som det optimala utloppet för frustration, som en hemlig källa till styrka - hetsätning.

Och: Kan man vara ett kvinnligt geni utan att vara Courtney Love? Inte för att jag är det alltså, men eh.

8/26/2010 4:20 em  
Anonymous christina sa...

Tina, tack för din story! Är också osäker på detta med kvinnligt geni, eller snarare, kvinnor som kallas genier, kort och gott. Vilka är de, har vi hört om dem? Vad kallas de istället? Psyksjuka, galna, rabiata? Eller är det de manliga genierna som också borde kallas för detta? Mysteriet.

8/27/2010 9:45 fm  
Anonymous Anonym sa...

Tack för en tänkvärd text.

Synd bara att den var så jobbig att läsa på grund av bakgrunden.

8/29/2010 6:46 em  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida