Mycket bra, lite dåligt
Tre saker:
1) Jag köpte en inkapläd som jag trodde mig gilla. Den är böljande och rutig och har luva med fuskpäls. När jag provade den hemma såg jag inte klok ut. Man kan sy i den! tänkte jag. Det kan man inte. I alla fall inte utan rejäl maskin och min är tyvärr lite för klen. Så var det med det. Misslyckat.
2) Min chef meddelade mig idag att någon uppmärksammat att jag skrivit något negativt på "internet" om företaget där jag arbetar. Någon som alltså sett något på nätet (måste vara här eller twitter), tagit illa vid sig, pratat med min chef och han pratade i sin tur med mig. Jag fick total hjärtklappning. Dels för att det var så himla obehagligt att någon typ retat sig på något jag skrivit och skvallrar (?) och dels för att ens chef liksom talar allvar med en. Minns Volvo och facebook! Han var väldigt noga med att påpeka att han inte tyckte att det var en stor grej och jag kunde ju med gott samvete säga att jag aldrig, never ever, nämner vårt företagsnamn i skrift. Tycker heller inte att jag neggar på mitt jobb? Kan ni vara ärliga, gör jag det? Jag trivs ju grymt bra där och tom försökt drafta folk. Blir inte klok på detta. Dock att jag blev väldigt glad för att jag har en bra chef som kunde ta ett sånt här samtal på rätt sätt. Jag blev verkligen sjukt illa till mods, vet inte ens om jag borde skriva det här men då känns det ju som att börja censurera sig.
3) Idag spelade jag damdubbel med tre av världens bästa. Fy fan vad fina ni är.
1) Jag köpte en inkapläd som jag trodde mig gilla. Den är böljande och rutig och har luva med fuskpäls. När jag provade den hemma såg jag inte klok ut. Man kan sy i den! tänkte jag. Det kan man inte. I alla fall inte utan rejäl maskin och min är tyvärr lite för klen. Så var det med det. Misslyckat.
2) Min chef meddelade mig idag att någon uppmärksammat att jag skrivit något negativt på "internet" om företaget där jag arbetar. Någon som alltså sett något på nätet (måste vara här eller twitter), tagit illa vid sig, pratat med min chef och han pratade i sin tur med mig. Jag fick total hjärtklappning. Dels för att det var så himla obehagligt att någon typ retat sig på något jag skrivit och skvallrar (?) och dels för att ens chef liksom talar allvar med en. Minns Volvo och facebook! Han var väldigt noga med att påpeka att han inte tyckte att det var en stor grej och jag kunde ju med gott samvete säga att jag aldrig, never ever, nämner vårt företagsnamn i skrift. Tycker heller inte att jag neggar på mitt jobb? Kan ni vara ärliga, gör jag det? Jag trivs ju grymt bra där och tom försökt drafta folk. Blir inte klok på detta. Dock att jag blev väldigt glad för att jag har en bra chef som kunde ta ett sånt här samtal på rätt sätt. Jag blev verkligen sjukt illa till mods, vet inte ens om jag borde skriva det här men då känns det ju som att börja censurera sig.
3) Idag spelade jag damdubbel med tre av världens bästa. Fy fan vad fina ni är.
upplagd av Chris
21:10
20 kommentarer:
Gud. Vad Freaky. Men att den personen inte pratat med DIG om det?
ja, jag tänkte också det. men jag kan på ett sätt förstå att man inte gör det heller. eller jag vet inte. jag hade ju aldrig vädrat en sån åsikt över huvud taget. tack för att du är rar och kommenterar, kändes som att jag behövde nån som håller med. kram!
Jo, jag fattar nog också att man inte gör det. Men ändå. Och tillägg: jag tycker inte du skriver neggo om ditt jobb, tvärtom! Verkar som att du verkligen tycker om det du gör. Kram!
bamsekram igen. ängel.
Ibland är du frustrerad över saker och ting, så mycket minns jag här i somnambulistdimman. Det kan säkert tolkas som negativt av vissa (i den meningen att det de facto inte är odelat positivt).
Jag tycker dock att det är helt okej. Allra helst som du inte nämner företaget vid namn alls.
Du är givetvis positiv också, framför allt nördglädjen skiner ofta igenom.
Sen är det ganska snyggt hanterat ändå. Bättre att ta upp det med din chef som kan bilda sig en egen uppfattning och prata med dig om det, i stället för att kafferumsskvallra och sura bittert.
Om vi säger såhär: jag som känner dig hyfsat och dessutom vet var du jobbar har inte fått någon osakligt negativ syn på företaget i fråga. Att du valt att jobba där ser jag snarare som en anledning att söka jobb där om jag skulle flytta till Sthlm. Det kan du ju säga till din chef om han frågar igen.
eff, det ska jag säga. hoppas och tror att det aldrig mer kommer på tal dock. frustrationen är ju också sådan som skulle uppstå var som helst. men du... flytta till sthlm låter ju fint!?
asså angivare... yuck. #stopsnitchin
Jag följer inte din twitter och har inte läst din blogg så länge. Men var du jobbar vet jag inte alls, och jag kan inte minnas något speciellt du skrivit om ditt jobb heller.
GI, jao. Mig inte begripa.
Veronika, tack för kommentaren och skönt att höra att du inte uppfattar bloggen så!
People, they are the worst!
För det första är det märkligt att Angivaren personligen tagit så illa upp av att du eventuellt skulle skrivit något negativt om din anonyma arbetsplats.
Att sedan ta steget från att vara illa berörd till att faktiskt klaga hos chefen känns...skumt.
Jag undrar vad Angivaren hade förväntat sig för konsekvens av klagandet? Att du ska sluta skriva om din arbetsplats, att er chef skulle sätta dig på plats? Att Angivaren skulle få en liten medalj för hedersamt upprätthållande av företagets rykte?
Man kan väl utgå från att personen i fråga läser även detta. This one goes out to you, Angivaren: Fy!
(För övrigt är mitt nyårslöfte att sluta vara så lurkig och börja kommentera mer).
var glad att det inte var värre! Jag fick sparken (eller OK, jag var timvikarie och blev helt enkelt aldrig inringd igen), även det utan att ha nämnt arbetsplatsen vid namn. Jag var dock relativt negativ.
åsa,
nej jag fattar inte heller vad syftet var. om man på riktig bryr sig om stället där man arbetar kanske det inte är läge att blåsa i varningshornet för ingenting. tack för olurkig kommentar!
anonym, det låter ju inte så kul. jag tycker dock inte att man ska behöva vara glad för att det inte är ännu värre, men det finns ju klart nyanser av obehagligt.
Det är en liten pussy som springer till chefen och skvallrar.
(Det är ingen på jobbet som har ett horn i sidan till dig?)
matte, nej inte vad jag vet. det är ju det som är så obehagligt. svårt att hantera tanken på att nån ogillar en liksom.
Vill inte alls påstå att jag upplever det som att du har uttryckt dig negativt över din arbetsplats.
Sånt har blivit så känsligt nuförtiden, tycker jag. Det är väl sällan man är helt salig över sitt arbete alla timmar, alla dagar i veckan. Men så länge det inte blir till negativ publicitet för företaget, så som att man håller det anonymt måste man ju kunna uttrycka sig.
ida, tack för kommentaren. jag håller med dig helt.
Har läst dig rätt länge och det enda jag tänkt på är att du har välgrundade åsikter om en typ av män som tyvärr ofta arbetar inom ditt/mitt arbetsområde.
Om du ska få skit för det innebär det ju att du måste byta branch, för en stor del av männen som jobbar inom vår branch är ju tyvärr helt dumma i huvuvet.
Om det blir så att man ska ta emot vad som helst som kvinna i ett tekniskt jobb kan man ju lika gärna flytta till Ungern. Fast det är ju svårt att fatta vad dom säger där.
Stå på dig!
Det behövs väldigt många fler av dig, inte färre.
lars, men gud nu blir jag helt rörd! tack så hemskt mycket. jag ska försöka fortsätta att skriva likadant så att du vill komma tillbaka hit och läsa även i framtiden. tack!
Jag älskar din blogg och älskar den kanske allra mest när du skriver om situationer på din arbetsplats. Precis som Lars skriver har du ett fantastiskt sätt att beskriva men in the workplace och jag är den Anna som så ofta säger "jamen precis, just så, åh jag VET!!", trots att jag jobbar inom ett helt annat område. Kanske kan man uppfatta det som negativt. Jag har nog en del kolleger som uppfattar mig som negativ när vi pratar om sådant här. (Det kan låta som ett bra tecken att vi pratar om det, men det handlar mer om att mansdominansen här är så TOTAL och att det fortfarande finns en hel del äldre män -ingenjörer no less- som har en minst sagt gammaldags inställning till oss "flickor" (jo, de säger gärna så) att man helt enkelt inte kan undvika ämnet helt.). Säkert är det det som kollegan reagerar på. Han/hon vet ju inte att det är en del av livet och inte specifikt för din arbetsplats, eller något du skulle slippa om du arbetade någon annanstans. I övrigt håller jag med de andra, du beskriver ditt yrke och dina arbetsuppgifter med kärlek och uppskattning.
anna, tack! Precis så är det, att man inte skulle slippa genusirritationsmomenten på något annat ställe och jag tänkte att det var självklart och framgick tydligt. Stort tack för kommentaren, det känns i hjärtat.
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida