En afton i slutet av februari

Vi hade melodifestivalenafton på hematologen igår. Man skulle ju kunna tro att den dåliga stämningen kom sig av det något bisarra faktum att en av oss fick cellgifter under tiden men det var programmet, helt i egen skepnad, som gjorde oss alla minst sagt illa till mods. Kort sagt, vilket jävla skräp. Jag vet att folk antagligen tittar på det och ursäktar det med det ska ju vara så där, det är ju schlager och blablabla, men det är faktiskt inte okej. Musiken är det jag har minst problem med, men den är ändå vedervärdig. Smaken kan uppenbart vara olika. Eftersom jag själv behärskar den inte helt avancerade konsten att lyssna på både text och melodi blir nutidsschlager outhärdlig, men jag förstår om alla inte är lika upplysta och musikaliskt bevandrade som jag. Även scenkläderna och koreografin fick oss att önska att vi var blinda, men som sagt är det ju en annan femma. Men programledarmanuset! Den största skämskudden i världen hade inte räckt. Programmet har alltså typ one gazillion tittare och de lyckas inte skaka fram en manusförfattare som kan skriva lite vanlig trevlig lördagsunderhållningsdialog? Han trollet som ba, tuttar, höhöhöhö. Krystade skämt, höhöhö. Gud, knip i hjärtat. Ville hoppa ut genom fönstret. Melodifestivalen är citat värre än att kräkas ur näsan slut citat. Det är allt som är ont här i världen. Jag är på riktigt orolig för att min hjärna ska ha tagit skada på något sätt. Gula fjädrar! Lårhöga stövlar! Köttslipsar! Skjortbröstattrapper! Mon dieu, ej förlåtligt. Men det var fint att träffa K. Wie immer.