Att inte bara klicka på knappar hur som helst

Jag sitter i min trygga kaktusgröna soffa med min trygga kaffekopp från Minsk och mina trygga fem år gamla jeansshorts och känner mig rädd. Alldeles nyss klickade jag inte på like på Facebook för sidan Kulturmarxister. Det kändes läskigt, avslöjande, otryggt. Jag vill inte bli ett mål, ett ämne, ett föremål för sjuka hjärnors hat i något manifest. Jag är inte ens någon, jag syns inte, finns knappt, hörs knappt, men rädslan har ändå nått mig också. Det hade den väl iofs gjort redan innan 22 juli. Den där känslan av att alltid vara offbeat med samtiden, förutom när jag umgås med en liten klick som vet om att de är lika udda som jag. Jag är internet evigt tacksam för de vännerna. Blogger, twitter, jag hade suttit här och varit ännu räddare om jag inte funnit människor här som jag inte behöver börja om från noll med. Om jag säger att jag är rädd skulle de förstå. Det är inte en förlamande rädsla, inte som en svetslåga. Det är mer som en lågintensiv tändarlåga någon håller för nära handflatan. En ständig reminder om att man inte bara kan klicka på like-knappar hur som helst utan att det kan få konsekvenser. Att man inte kan öppna munnen och säga vad man verkligen tycker på jobbet, på tunnelbanan eller med släkten utan att riskera att bli illa bemött, eller kallad naiv. (Som om det vore naivt att påpeka att lösningen på rasism, främlingsfientlighet och diskriminering inte är enkel utan måste börja med förebyggande åtgärder och ett öppet samhälle. Att det som egentligen är naivt är att tro att fler förbudslagar och övervakningskameror kommer att lösa problemen åt oss.) Att känna att man måste dämpa sig lite, hela tiden. Att det är så provocerande att anse att alla borde få flytta till vilken bit land de vill och att alla människor borde behandlas jämlikt att man hellre håller käften än att riskera bli påhoppad av nån skön snubbe som inte kan hantera att bli emotsagd. Det är den rädslan. Den som gör en till någon annan än man känner sig som. Jag vill verkligen inte behöva vara någon annan än den jag känner mig som och det som måste bekämpas är rädslan. Jag tror jag ska klicka på den där like-knappen nu ändå.