2 much 2 do

Ni vet känslan när det släpper? När lejonet mellan skulderbladen slutar gnaga en i skinnet och släpper taget om ens nacke och ryggslut. När tratten, som bara växt utåt utåt utåt till slut börjar gå ihop igen och sidorna närmar sig, sakta sakta sakta men säkert. Äntligen! Med ens tänker jag äsch, det var väl inte så farligt. Äsch då. Semester? Nej det tror jag inte behövs, inte egentligen. Om det gick över så där friktionsfritt kan det inte ha varit så farligt. Tårar, ryggfail och morgonångest va, nej då. Nu inbillade jag mig bara? Sen liksom nej. Nu gör vi så här serru. Om du klappar dig själv lite på axeln nu och håller ut några veckor till så kommer det att bli en asgrym semester sen, och du kommer att vara värd den. Och du kommer att ta den, och ta hela. Äntligen, det släpper.