lördag, januari 30, 2010

Fäst

Jag hade en fantastiskt trevlig utekväll igår. Jag och Mo käkade på Sonjas grek (hehe, skrev grej först) och gick sen till Petsounds och mötte upp Marla. Gustaf och Mademoiselle kom förbi, vi avhandlade tunga ämnen så som ollning, vars kvinnliga motsvarighet måste vara klittning, och drack Dales pale ale ur fina burkar. Mo ville gärna klitta något och jag ville inte vara sämre. Vi kom överens (?) om att öva upp vigheten och sedan skrida till verket. Slida till verket, hahahaha. Senare tog vi en sväng inom UD och fick våra ögon igentorkade i elementsiroccon vid fönstret, och för att avsluta en redan kalasfin kväll gick jag med Mademoiselle hem och drack vata-te ur stora koppar. Lakritsrot va, värmer i magen. Ikväll: snittar och bubbel på Vikingagatan, iförd åter en gång sina bästa kläder. Jag har i övrigt lyckats vidfasthålla mitt köpstopp som skall vara under minst ett kvartal. Hittills alltså great success. Just idag hade det varit kul med något nytt svart tygstycke i sopsäcksmodell att dricka skumpa i, men jag inser att min garderob är till bredden fylld med just sådana plagg och att jag helt enkelt kan ta ett av dem. Lugg nyklippt.

fredag, januari 29, 2010

Letters from floor 5

Jag och min kollega lackade ur lite och skrev ett brev:
---------------------------------------------------------

Hej

Vi heter Christina Haraway och XX och brukar träna på Friskis&Svettis i Kista. Idag såg vi att ni gjorde reklam för en kurs i självförsvar för kvinnor. Vi förstår att det ligger goda avsikter bakom detta, men tycker ändå inte att det är en bra idé att en förening som Friskis&Svettis, som vill rikta sig till alla motionärer, håller en sådan kurs. Våra argument är följande:

1) Kurser i självförvar som bara riktar sig till kvinnor skapar en känsla av att självförsvar behövs, men bara för kvinnor. Istället för att stärka kvinnor är vi övertygade om att dylika kurser snarare bidrar till en större otrygghetskänsla hos framför allt unga tjejer. Detta är en bild som redan förmedlas i media, trots att den inte är sann. Att ni dessutom ger en självförsvarskurs som riktar sig till tjejer mellan 12-15 år känns verkligen inte bra, eftersom människor under de åren är extra formbara.

2) Enligt BRÅ (Brottsförebyggande Rådet) riskerar unga män att råka ut för överfall i mycket större utsträckning än unga kvinnor. På reklamskylten för kursen står klart och tydligt att den bla syftar till att ge "mental förberedelse inför angrepp". Eftersom all statistik kraftigt pekar på att det egentligen är unga män som behöver förberedas på detta, kan vi inte se varför Friskis&Svettis inte ger en kurs för alla. Vidare frågar vi oss om det verkligen är eftersträvansvärt att folk går omkring och är "beredda på
angrepp".

3) För att understryka det kontraproduktiva i att både ge och göra reklam för en sådan här kurs vill vi dra en tänkt parallell till "självförsvar för invandrare". Vi antar att Friskis&Svettis inte skulle komma på tanken att
ge en sådan kurs eftersom det skulle vara rent rasistiskt, och vill då påpeka att vi som kvinnor reagerar precis likadant inför kursen i självförsvar för kvinnor som ni nu gör reklam för.

Samhället i stort har en tendens att rikta fokus från förövare till offer. Istället för att uppfostra män till att bete sig som folk uppfostrar vi kvinnor till att behöva vara extra rädda om sig, vilket självklart leder till
en ökad känsla av otrygghet. Vi hoppas att er förening, som vi verkligen tycker om, kan förstå våra argument och tänker över vilka kurser ni vill ge i framtiden.

Med vänliga hälsningar
----------------------------------------------------------

Nu får vi se om och hur de svarar.

torsdag, januari 28, 2010

Hemnet = dödnet

Jag är jättetrött. Min lugg växer som en skog, måste klippa den varannan vecka minst. Jag borde gå och göra det nu men jag är så trött. Imorgon kanske blir lite bättre, med jaktlyckan å så. I övrigt har jag utfört nästan kvalificerat arbete på jobbet idag, typ kodat en hel rad. Det var länge sen. Varför känns det som att alla som inte är totalt bakom flötet förr eller senare obarmhärtigt dras ner i projektledarträsket? Jag fattar verkligen inte varför människor är lockade av det. Bara planering, ingen action. Och sånahärna ryggdunkar vid kaffeautomaten. Blä.

tisdag, januari 26, 2010

Hellre frisk och rik än fattig och sjuk

Det är många som tror att de själva står för notan när bidragsfuskarna med list och finurlighet undanhåller sin arbetskraft från staten. Medan de arbetsskygga satarna med diffusa och påhittade sjukdomsdiagnoser smyger runt i sin lyxiga vardag iförda mjuka sammetsbyxor tvingas anonym 1, 2, och 3 att betala för deras tillvaro. Det förefaller nästan som att farbror staten går direkt in på anonyms konto och vips, så är en liten slant dragen från hushållskassan! Slanten sätts sedan in på arbetsmyglarnas flärd-med-extra-allt-konto för att fungera som diamantpålägg åt de redan bidragsstinna smyglediga. Precis så är det. Den vardag som vår anonyma arbetsmyra lever i däremot, där råder bister kyla på utdragssaldot. Ingenting återstår till att i redlighetens namn göra rätt för sig när man nyttjar vägnätet, sjukvården och kommunala musikskolan, råkar ut för ölfyllor som går över styr och kostar en sönderslagen busskur, får sjukhustaxan för frugans brutna näsa som det faktiskt inte var meningen att krossa, måste fylla hålet efter de bortspelade travpengarna (lurendrejeri!) och en del annat smått och gott. Den massiva kostnaden för global uppvärmning tex, och några krig, samt att döttrarna i familjen uppfostras till att tjäna mindre pengar än sina bröder. Det är sådana saker anonym skulle vilja betala för, men som blir svårt nu när bidragsfuskarna har direktlina in på kontot. Jag håller givetvis med anonym till hundra procent. Det är verkligen förskräckligt hur pengarna går till fel saker här i samhället och att det alltid är samma friska människor som tvingas betala räkningen medan de sjuka kommer undan med en kanelbulle i varje hand.

lördag, januari 23, 2010

pris(väska) << pris(fordon)

Men jag blir så lack. Greider, du brukar vara rätt bra men det är för fan banalt att kritisera Mona Sahlin för priset på hennes handväska. Det är så fruktansvärt förutsägbart att en kvinna ska få kritik för att hennes väska kostar 10 loppor, men att ingen någonsin, överhuvudtaget, nämner kostnaden för de manliga partiledarnas dyra kostymer. För att inte tala om deras bilar, taxinotor och mobiltelefoner! Hon kanske har avstått en massa andra saker för att köpa sin väska. Hon kanske kommer att behålla samma dyra väska i 25 år och undvika masskonsumtion av skräp producerat av tveksamma tillverkare. Hon kanske aldrig någonsin äter jätteräkor odlade i våldtagna mangroveträsk. Vad äter du, Göran Greider?! Släpp sargen nu vafan och leverera kritik som är på riktigt. Kritisera gärna socialdemokratin för att den är precis lika dumkapitalistiskt strutsignorerande som alliansens politik men gör det inte till nån jävla kvinnoskuld.

tisdag, januari 19, 2010

Trögfattarföreningen samlar sig

Har ni tänkt på en sak? (Ja men det är klart att ni har men det känns så schwung att göra en Jerry S.) Anyways, den här saken. Varför påpekar varenda brunskjorteorienterad jävel att det är "på tiden att vi talar om" islam? Islam och invandringen, islam och statskyrkan, islam och fundamentalismen, eller vad det nu är. Det är "på tiden". Alltså vilka talar inte redan om det här? Alla vi i den normala världen, i vilken man försöker prata om roten till problem och se alla människor av kött och blod som eh, människor, har redan pratat om detta pretty fucking länge. Så jag tror så här, att det måste finnas ett samband mellan att vara främlingsfientlig i Sverige idag och att vara trögtänkt. Nån borde göra en remake av den här.

söndag, januari 17, 2010

mat

hej bloggen.

nu kan jag äta mat igen. det har jag fokuserat på i helgen. parmesanpanerade kycklingbröst, zucchinigratänger, fruktsallader med grädde, våfflor med sylt, gorgonzola- och mascarponesmörgåsar osv osv. Känner mig relativt återhämtad näringsmässigt. nu ska jag säga nåt osmakligt (?) men jag begriper inte hur jag kunde bli anorektiker. mat är gudomligt. borde ju kunnat ta ut min revolt på nåt annat? sen har vi sålt vår lägenhet också.

hej då.

fredag, januari 15, 2010

PC load letter?!

Kräksjuka? Kräksjuka?? Nej, MATFÖRGIFTNING. Campylobacter, nasty little bastards. Jättehärligt har det varit, älskar känslan av urvriden disktrasa in the morning. Hur som, det här är sjukt kul. PC load letter, what does that mean!!!?

/Gåspennan

torsdag, januari 14, 2010

Antifolkets vindlande gångar

En märklig, eller kanske banalt lättbegriplig sak, med antifeminister, sprutdelningsmotståndare, köttbelievers osv är att de ofta verkar vara helt immuna mot logisk argumentation. "Jag tror inte på det där tramset" säger någon om tarmcancerns vetenskapliga korrelation med konsumtion av rött kött. Man kan då snällt be dem läsa artikel ditt eller datt, hänvisa till andra lättöverkomliga källor eller helt enkelt ge dem en kort resumé av fakta, var på de rynkar på näsan och avfärdar det som trams igen. Inga egna argument, inga egna artiklar eller något som kan underbygga deras ståndpunkt. Bara förnekande.
Sen finns det de som hänvisar till grottmänniskan, i alla lägen och alla frågor. Grottmänniskokramarna älskar att stödja sina teorier om alltings naturlighet på tex amningshormonet oxytocin och vaga utspel om mannen som jägare. Hur mycket man än påpekar att människosamhället idag inte behöver jaga och att förändring hos en art kan ske inom loppet av bara några få generationer finner man inget fäste med sin argumentation. Män är män kvinnor är kvinnor ugh. Grottmänniskoteoretikerna är paradoxalt nog oftast de som samtidigt förfäktar samtidens förfall. De hävdar gärna att det var mycket bättre förr och att alla dessa rosa plastleksaker vi ger till våra barn fördärvar dem. Detta är intressant eftersom de med sin första ståndpunkt menar att det är våra gener som avgör våra öden, medan de i och med sin andra erkänner kulturens påverkan på våra barn och visar rädsla inför den.
En tredje sort är de som faktiskt har argumentation men som vägrar att följa en logisk rutt. Jag är helt klart för känsloargument, så länge de inte direkt kan bevisas vara hjärnspöken som inte borde kallas gut feeling utan typ rädsla och ignorans. Jag får ofta en känsla av galenpanna och utomkroppsupplevelse när jag försöker argumentera med den här kategorin. Ganska ofta har jag tex diskuterat anorexi/vikt/utseende med folk som haft såna vansinniga teorier om vad en ätstörning är att jag helt tappat greppet om mig själv.
Eller så är det inte märkligt alls. Människan kanske bara är en banal liten varelse som i de allra flesta lägen tycker att de klaraste bevisen är de som redan har funnits länge. Då behöver man inte själv läsa på, tänka efter, vrida om utan kan bara bekvämt tuta på. Det kanske inte är konstigare än att människan är rädd för det okända och att allt nytt per definition är okänt, oavsett vetenskapliga bevis för eller emot. Fast eftersom jag nu själv argumenterat för att människan är föränderlig och inte alls banal kan jag ju inte tro på det där utan måste hävda att det handlar om ovilja. Och jag är så trött på ovilja.

onsdag, januari 13, 2010

Jag tittar på teve

Det finns inte överdrivet mycket att göra när man är sjuk. Jag har haft kräksjuka de luxe sen i lördags natt. Nu har jag precis ätit en och en halv rostmacka som jag, halleluja!, verkar få behålla. Min mage har börjat bukta inåt. Jag kan typ inte så upp längre stunder för då blir jag yr i skallen och jag är nog egentligen hungrig men mår fortfarande svagt illa. Alltså ligger jag i soffan och kollar på tv och försöker hålla mig lugn, vilket är svårt med tv-tablån from hell. Det finns knappt ett uthärdligt program dagtid och inte kvällstid heller för den delen. På morgonen är det tv-shopsreklam för dammsugare och ångstrykjärn där bara överentusiastiska kvinnor berättar om hur de med sina nya plastprodukter funnit lyckan, runt lunch är det mäklarserier om hur medelålders brittiska par med horribel och oförståelig inredningssmak letar hus i Karibien och på eftermiddagarna är det töntiga sitcoms som i princip alla featurar en fet, puckad äkta man och en smal, välskött fru. Vill dö, det är så vidrigt hela skiten. Ska ge den sista rostbrödmackan ett försök nu.

lördag, januari 09, 2010

Mitt kungarike för... ditt

Det är städat. Nej nej, inte liksom lite rent, så där hemtrevligt knasterfritt på golvet. Det ÄR städat. Så städat, plockat, svabbat och ickecykligt i hallen som det någonsin aldrig har varit förut. Imorgon visning. Alla som känner rika snorungar som kan betala bompers måste skicka hit dem imorgon em, ok? Vi ska på vårt eget visningsmarathon. Frågan är bara varför det finns så få bra tvåor i de kvarter där vi bor nu. Den som trodde att söderbohemen var utdöd kan bara klicka in på Hemnet och spana in tvåorna i Sofo. Varannan lägenhet är inklädd i batik och jag kan höra de afrikanska trummorna bara jag sveper muspekaren över vardagsrumsbilderna. Nej alltså. Men magsmärtorna! Den här då, per kvm? Eller den här, köket? Kolla på golvtiljorna här då! Osv osv. Vi drömmer om lägenheter, kan aldrig vara bra bli så hjärntvättad. Anyways, först ses vi på debban och kollar på Friska Viljor ikväll och sen håller alla tummarna imorgon då? Bra bra puss.

torsdag, januari 07, 2010

Don't think geek

Eff länkar till den här artikeln och också jag finner den intressant. Att vara geek och tjej samtidigt är ingenting lätterövrat och kanske särskilt inte om geekandet rör datavetenskap eller något annat traditionellt extremt manligt område. Dock, hur mycket jag än ställer mig bakom kampen att även kvinnor ska kunna kallas geeks och vår rätt till att röra oss genom de nördsfärer som hittills i huvudsak utgjorts av män ställer jag mig tveksam till att blanda ihop kampen för att få vara geek med kampen att få jobba med datavetenskap.

Jag tycker inte att jag måste vara en geek bara för att jag jobbar med det jag gör. Det är sant att det finns helt galet många datanördar på mitt jobb, och många som verkligen har som största intresse att programmera och pilla med operativsystem och bygga egen hårdvara även hemma. Jag? Inte en av dem. Jag gillar mitt jobb och att analysera problem, lösa dem, vara matematiskt stringent och metodisk. Jag vet emellertid många som gillar sina jobb men som för den sakens skull inte tycker om att syssla med samma saker på fritiden. Att kalla folk för geek bara för att de har ett visst yrke tror jag kan vara kontraproduktivt i jakten på tex fler kvinnliga datavetare. Istället för att känna sig upphöjda till geekstatus tror jag att många tjejer blir skrämda och matta av ett sådant epitet. Jag vill faktiskt kunna jobba med datavetenskap utan att behöva vara geekig jämt. Jag vill kunna se på mitt jobb som bara ett jobb, som jag utför därför att jag måste försörja mig och för att jag råkar ha en viss fallenhet för att vara analytisk. Jag vill inte behöva ta med mig min jobbpersonlighet hem om jag inte vill. På fritiden vill jag givetvis kunna prata om mitt jobb om jag känner för det, men jag vill inte behöva känna att jag gör ett sämre jobb än om jag hade älskat att programmera 24/7, om jag hade varit en full time geek.

Att lyckas värva fler kvinnor till manliga områden hänger, som artikeln är inne på, kanske inte bara ihop med att börja betrakta tjejer på samma sätt som manliga geeks och säga att det är helt okej att även tjejer gillar star wars, utan också på att börja betrakta män (och kvinnor) inom dessa områden på ett nytt sätt. Inte bara anpassa kvinnor till rådande manliga norm utan också rucka på synen på männens roll, och i och med det välkomna fler individer in i en annars svårforcerad värld.

söndag, januari 03, 2010

Badlands, je t´aime

Klockrent som vanligt.

Blues on a sunday

Livet, liiivet, jag har inget att leva för. Söndag. Imorgon börjar skolan. Jobbet. Ni fattar. Det fanns bara polyestertråd på Konsum, ingen bomull. Byxorna är för stora, jag har köpstopp, deprimerad. Jag går omkring i vardagsrummet och släpar armarna i marken, som en gorilla. Ingenting är kul, imorgon är det slut på lovet och läraren kommer att slå oss med linjalen igen. Jag kanske bara ska hoppa från balkongen. Vi kommer aaaldrig att hitta en större lägenhet som vi har råd med. Det finns bara äcklig mat i kylen. Och bara sport på tv. Sniff. Yl. Ingenting är värt. Det enda jag har i mitt liv nu är kaffe. Jag ska brygga mig en kopp och skynda mig att dricka upp den innan tårsaltet fördärvar smaken på den också. Buhuhuhu. Hold me.

lördag, januari 02, 2010

Slakten har börjat

Alltså sinnessjukan. Det är ofattbart att 25 vargar av en stam på totalt 200 får bli skjutna på en enda dag, för att nån jävla mähädjurägare i Värmland buhuar för att han inte kan låta sina tamdjur springa fritt i vildmarken. Lätt värt att utrota en hel djurart för att får och tamhundar blir rivna och ynkepynkgubbar tycker att det är katastrofalt att de förlorar pengar? Vansinnet. Hur kan man låta sig luras en lobby som uppenbarligen består av grottorcher? Jag vet inte vad jag ska göra av mina händer nu, vill liksom slåss.

Färre offerkoftor till folket

Vi har diskuterat mycket feminism den här julen. Bland annat har vi pratat om hur jämställdhet inom kontra utom sig kan innebära helt olika saker. Det räcker liksom inte med att utföra lika stora delar av sysslorna i ett hem för att kunna säga att en har ett jämställt förhållande. Den stora skillnaden är ju hur det känns inom en under utförandet av dessa sysslor. Jag är tex inte helt bekväm med att stå för lite mindre än hälften av matlagningen i vårt hem. Som den kvinna jag uppfostrats till att vara känner jag mig som en ganska dålig flickvän som inte hinner laga mer mat. Hälften är rent känslomässigt ungefär en tredjedel har jag upptäckt (får banka mig själv i skallen och påminna mig om mina matematiska skills för att slå såna tankar hur hågen).
Den ultimata jämställdheten är växelverkan mellan att hjälpa och bli hjälp, laga och bli serverad, trösta och bli tröstad, prata och lyssna. Om jag alltid ska vara den beskyddade och M den beskyddande spelar det ingen roll hur exakt lika vi delar på disken, tvätten, matlagningen, spikandet i väggen, däckbyten på en ev bil. Jag kommer alltid att känna mig mindre stark i mig själv medan jag står där med hammaren i hand om jag inte samtidigt känner att jag både har en rättighet och en skyldighet att vara den hamrande. M kommer alltid att landa rollen som den beslutsfattande, upplyste och den som bär ansvar och aldrig får vara svag, om vi inte lyckas skaka av oss våra respektive offerkoftor.
Mitt nyårslöfte är för övrigt färre koftor, eller närmare bestämt inköp av över huvud taget ingenting alls under det första kvartalet av tiotalet. Köpstopp på kläder, smycken, joxjox etc etc som jag varje månad tycker att det är värt att lägga bombers på och som sen går sin bortglömda död till mötes i det djupa innandömet till Mordors garderober. Min syster och jag har ingått en pakt. Vi har ännu inte fastställt straffet för den som bryter löftet, men jag vet att jag har en tuff resa framför mig. Idag gick jag hem genom stan och fick påminna mig om NESAN i att göra bort sig redan 2 januari. Det är som om det sitter en magnet inne i de där boutiquerna, och en annan i min plånbok. Fältläran, mina vänner. Eller socialt konstruerade skitbehov, man får välja själv.