tisdag, augusti 31, 2010

Sveriges bästa skola

Idag läser vi det här inlägget och begrundar.

söndag, augusti 29, 2010

Rationalitet är inte alltid så rationellt

Alltså Lena Anderssons ledare. Jag förstår delar men tycker att hon är alldeles för hård i sina resonemang för att det ska bli intressant på riktigt. Sen undrar jag, liksom tex Niklas, hur vanligt det är med familjer om 6-8 barn i Sverige idag (snittet tycks ligga på ca 1,9 barn per kvinna), men det är kanske en detalj i artikeln. Oavsett tycker jag att hon missar en potentiellt intressant diskussion. Sure, de barn vi föder i västvärlden kommer att konsumera mer än en hel hoper barn födda på den fattiga landsbyden i Indien och därmed utgöra en försämring för miljön, men det är ju bara om vi låter världen fortsätta att se ut som den gör. Om vi istället kunde besluta oss för att inte äta (så mycket) kött, köra så (jävla) mycket bil, flyga till Bahamas på semester och handla träningscyklar, klänningar, platt-tv's, kostymer, datorer, porslin, sommarstugor, trädgårdsmöbler, högtalare, hårnålar, klorblekta kaffefilter osv osv osv in absurdum, skulle den här jorden kunna försörja alla, inklusive våra ofödda barn. Frågan om man bör eller inte bör skaffa barn ur ett strikt rationellt miljöperspektiv blir helt galen att ställa eftersom folk för det mesta (?) skaffar barn för att de verkligen längtar efter dem. Svårt att agera rationellt i alla lägen liksom. Jag är helt med på att vi borde ifrågasätta familjenormen och diskutera den press många, inklusive jag, känner på sig att bilda barnfamilj, men miljöargumentet? Näej, håller inte tycker jag.

onsdag, augusti 25, 2010

Om lyckokrav och individfokus

Idag skriver jag på Svt Debatt. Som vanligt är det inte tjejen i brevet som spelar i filmen, eh, jag som har satt rubriken alltså, och ingressen till artikeln är inte heller mina ord. Jag tycker inte att Löwengrip hetsar, bara missar målet lite. Debatt måste tydligen innebära hets dock, varför någon tyckt att det var smarrigt att piska upp mina ord lite.

Editerat: Här är texten i oredigerat tillstånd:

------------------
Att ständigt befinna sig under bevakning, upplevd eller faktisk, är vardag för unga och kanske i störst utsträckning tjejer. Den kvinnliga kroppen finns ständigt närvarande, inte minst i det offentliga rummet där en kvinnopyntad reklamskylt alltid finns att betrakta och jämföra sig med, och emot.

Jag har läst Isabella Löwengrips Egoboost. Den handlar om självkänsla, att skapa sig själv som varumärke och att bli en ”alfahona”, en ”doer”. Löwengrip skriver brutalärligt om kroppsnojor och komplex, tvångstankar och kräkreflexer på ett sätt jag tycker är ovanligt, och ovanligt bra. I de första kapitlen står den enligt Löwengrip nedbrytande jämförelsetendensen hos unga tjejer i centrum. När författaren övergår från att dela med sig av sina egna upplevda erfarenheter till att ge allmänna råd om individens makt över sig själv slutar jag emellertid att hålla med.

"Även om det är svårt att jobba bort komplex helt och hållet så är det viktigt att det finns en valmöjlighet. [...]. Man kan välja ett roligare liv där komplexen inte sätter krokben i vardagen, om man bara vill."

Om man bara vill. Jag och Löwengrip delar inte ideologi. Där hon lägger tillfriskningsansvaret på individen, dvs den unga kvinnan, vill jag se samhällets plikt att sluta upp bakom henne. Egoboost handlar om att skaffa sig självkänsla, utan djupare analys av vad självkänsla egentligen är. Om man får tolka Löwengrip utgörs den möjligtvis av en plikt att inte tycka att man är tjock, ful och finnig. Hon skriver också om att vara sitt eget varumärke, 24/7. Det finns något paradoxalt i uppmaningen att sluta jämföra sig med andra och samtidigt se till skapa ett starkt och eget jagkoncept som skiljer ut sig från mängden. Att vara sitt eget varumärke är att göra sig själv till en vara. I det ligger onekligen exponering av den fysik som utgör varan. Den jämförande aspekten, den som Löwengrip hävdar är osund och leder till kritik mot den egna kroppen, är i själva verket en naturlig följd av den superkapitalistiska, individfokuserade hållning hon själv förespråkar. Konkurrens och jämförande är nyckelord inom varje kapitalistisk inrättning och står i stark kontrast till den rivalitetsfria inställning som Löwengrip talar om i bokens inledning, speciellt om det är sig själv som idé man vill sälja. Tyvärr lämnar uppmaningarna i Egoboost mig med en bitter eftersmak av misslyckande. Om jag inte älskar mig själv och överkommer mina ätstörningar är det bara mitt eget fel. Det klassiska utseendekravet har ersatts med ett självälskandekrav. Det är inte en lätt uppgift, allra minst för en redan pressad tonåring.

Som före detta ätstörd tycker jag inte att tyngdpunkt på individen som sin egen lyckas smed är vägen att gå för att minska ätstörningssjukdomar. Det är också viktigt att komma ihåg att ätstörningar ofta är ett utlevt kontrollbeteende och inte behöver vara kopplat till utseendefixering. Äkta frihet uppnår vi först då vi känner oss lösgjorda från inte bara vårt eget varumärke utan också alla andras.

måndag, augusti 23, 2010

Lite mer om duktigheten och hur vi (inte) ser på den

Det här var egentligen tänkt som ett svar på Kaospatrullens kommentar till den förra bloggposten men det blev så långt att jag gjorde ett eget inlägg av det.

Som jag skrev i den förra posten tycker jag alltså att man måste få vara duktig ibland och oduktig ibland. Det ska absolut inte finnas ett krav på att alltid uppfylla duktighetsmåttet bara för att man ibland är duktig på något. Den sista meningen i kommentaren tycker jag visar rätt bra hur vi ser på duktighet idag:

"Jag är inte så säker på om jag vill komma ut som duktig kvinna. Jag kan gärna vara det hemma då och då, men utåt sett vill jag vara duktig ibland och dålig ibland."

Jag tror inte att någon skulle behöva känna sig som en komma-utare, ett talande ordval, om vi inte tillskrev duktigheten så många konstiga bieffekter. Som att man skulle behöva vara det jämt eller till och med kan anses vara ett offer för förtryck om man är duktig, att man har gått i en slags fälla. Givetvis skapar andras etiketter på oss förväntningar som man till slut börjar uppfylla men det är ju just det jag menar med att vi borde återerövra duktigheten och sluta att betrakta duktiga människor som något de inte är. Jag argumenterar alltså inte för att det inte är så idag, att duktighet förknippas med en massa jobbiga förväntningar, men jag tycker att vi borde ändra på det.

Allra helst skulle jag vilja se att adjektivet duktig användes i samband med lämpligt verb, typ "jag är duktig på att räkna". Det där om att vilja vara en duktig kvinna är mest menat som en kontrast till att vara en duktig flicka, vilket jag tycker känns helt absurdt att kalla trettioåringar för. Ingen människa kan väl egentligen vara duktig eller oduktig heller, det är liksom ingenting som man kan vara bara i sig själv. Duktigheten finns i relation till uppgifter. Egentligen tycker jag att det också är för snävt att bara se till resultatet av en uppgift och därefter bedöma om en person är duktig på det den gjorde eller inte. Duktigheten för mig kan ligga i utförandet, i flitet och ambitionen också. Då slipper man dessutom problematiken med att den duktige inte kan misslyckas, eftersom ett dåligt resultat inte behöver vara frukten av ett dåligt försök.

Editerat: jag uppskattade kommentaren alltså. Det är inte menat som ett försök att köra över argumenten i den, de var bara så tänkvärda att det blev en hel post. Slut.

torsdag, augusti 19, 2010

...

Det här regnet förföljer mig. Oslo nu, 9 grader och regntungt. Molnen hänger som våta slöjor över Nordmarka. Jag väljer att tro att termometern är trasig.

onsdag, augusti 11, 2010

Låt oss återta duktigheten, kvinnor

Jag är på semester (på ett regnigt Österlen) och är därför lite seg på att läsa bloggar. Nu såg jag i alla fall att Elin skrivit lite till om Duktiga Flickor, detta i hyllmeter kommenterade ämne. Jag är ju, eller ska jag säga var, en duktig flicka. Jag kommer från ett medelklasshem där det förväntades det allra bästa av mig, vilket säkert fört med sig både bra- och dåligheter. Som med allting annat. Jag gjorde sen revolt, till skillnad från många av mina högstadiekompisar som levde om redan i fjortonårsåldern. Om det har med min duktiga flickighet att göra vet jag inte, men kanske. Jag tog kontrollen, satte igång ett förlopp som gjorde mig anorexiasjuk och genomgick en smärre metamorfos; från den ständigt medhållsamma, konflikträdda och återhållna människa jag hade varit till den utåtagerande, struliga, psykbrytande men också starkt ifrågasättande person jag kände mig tvungen att bli för att ta mig vidare. Jag är säker på att mina vänner stundvis avskydde det, men det är en parentes. Jag skyllde allt på duktigheten.

Att bara klandra den Duktiga Flickan är emellertid att göra det alldeles för enkelt för sig. Både jag och vården gjorde det misstaget. Med facit i hand ser jag att jag bara var ett barn som alla andra, som vart och ett är på sitt eget vis, beroende på sin omvärld. Vad hade jag för alternativ, vem hade jag annars varit och vilka problem hade det i så fall fört med sig? Den Duktiga Flickan var ju den jag var, den jag tyckte bäst om att vara och gärna hade fortsatt att vara (tror jag) om inte omvärlden väldigt tydligt visat mig att det inte var helt okej. Som en ytterligare fin nyans i det helt fabulöst komplexa och totalt omöjliga jitter som utgör rollen för Den Godkända Kvinnan stod det plötsligt klart för mig att jag som duktig flicka utgjorde noll och inget intressant för omvärlden. Jag hade en bespottad personlighet? Ja, så kändes det. Jag var tråkig, kuvad och grå. Jag började till och med känna mig förtryckt. Det bisarra i faktumet att det var just dessa egenskaper som gett mig högsta betyg i princip allt, öppnat upp för världens alla möjligheter och skapat den del av min självkänsla som faktiskt var bra, fick jag förtränga. Styrkan i att vara en Duktig Flicka var det ingen som talade om. Duktiga pojkar? De verkade överhuvudtaget inte finnas. Jag antar att de kallades smarta, rakt av.

Jag skrev en text om min anorexiatid en gång, som ett bidrag till en antologi som RFSL skulle ge ut men som sedermera aldrig blev finansierad. Bidraget hette kort och gott "Blir ful" och handlade om frustrationen jag kände över att bli betraktad som ett offer för min sjukdom och därmed för samhället, patriarkatet och normen. Jag betraktades som någon som hade fallit offer. På terapin (som jag för övrigt helt på egen hand fick slåss för att få, tack för det Duktiga Flickan) handlade mycket om att släppa taget, kontrollen. Att "bara vara" och älska sig själv. Man skulle inte behöva vara så duktig hela tiden, hette det. Och nej, jag tycker inte att man ska behöva vara så duktig hela tiden. Man ska tillåtas göra misstag och kunna älska sig själv ändå. Problemet var att det helt plötsligt var den Duktiga Flickan som beskylldes för allt ont. Alla mina handlingar och personlighetsdrag skärskådades och de negativa skylldes på den Duktiga Flickan. Som om det bara var hennes fel att man plötsligt satt där i sitt privata kalla krig och matvägrade.

Som om det bara var hennes fel. Grejen är ju att hon var jag och genom att skylla allt på henne skyllde man allt på mig. (Jag efterlyser härmed en mer samhällsorienterad behandling av anorexisjuka, en som ständigt ska pågå och våga skylla skulden på dens fel det egentligen är. Allas.) Det någon, vårdapparaten, borde ha gjort är att berätta för mig hur stark jag var. Hur oerhört stark den Duktiga Flickan var som tydligen nästan klarade att svälta sig själv till döds. Jag har skrivit om det här förut men det tåls ju att sägas igen och igen: det finns en styrka i upproret och ilskan som vården borde ha vett att utnyttja. För mig uppkom ju inte styrkan heller trots att jag var Duktig, utan Tack vare. Men om jag inte varit så duktig från början hade jag kanske aldrig blivit sjuk? Nej, säger jag då. Om samhället hade haft förnuftet att uppmuntra min duktighet, att se den för var den är, dvs en kraft, en styrka, en överlevnadsinstinkt, så kanske mitt behov att göra upp med den inte hade tett sig så våldsamt. Om min duktighet hade fått vara bara ett av mina attribut och inte konstituera hela mig kanske jag hade kunnat njuta av den hela vägen. Om jag inte hade känt mig så grå och meddelsam i min duktighet hade jag kanske aldrig behövt slå den så hårt på käften. Vilket jag ju åter igen i sin tur bara förmådde göra för att jag redan var duktig. Cirkeln går runt runt och man kan bita sig själv i svansen. Även andra kan bita en i svansen.

Så, angående den här duktigheten. Jag tycker inte att man ska förespråka ett samhälle där de duktiga premieras men jag tycker att vi åtminstone kunde upphöja duktigheten, eller nedsänka den, till de egenskaper som andra har. Som pojkar har. Duktig är bara ett annat ord för disciplinerad, smart, hängiven, vass. Det är ett sätt att vara, som precis som alla andra sätt att vara kan bli för mycket ibland men inte i sig är värre än något annat. Att precis som Elin påpekar klappa duktiga flickor på huvudet kommer inte att göra något bättre, bara fler flickor till offer. Jag skulle gärna kalla mig duktig idag om det inte medförde så negativa reaktioner hos folk. Jag tycker att vi ska återta duktigheten. Och jag tycker att vi ska sluta att kalla vuxna kvinnor för flickor stup i kvarten, den gränsen går väl för fan någonstans vid tioårsåldern. Men en duktig kvinna, det kan jag tänka mig att vara.

söndag, augusti 08, 2010

Hyckleriet

Det stormar kring Klaus Ernst, kan man läsa i dagens DN. Tysklands Die Linkes nya ordförande kör Porsche, dricker vin och tjänar 130.000 kr i månaden. FÖRSKRÄCKLIGT. Jag kan hålla med om att det är osmidigt av en ledare för ett vänsterparti att köra ett bilmärke som signalerar allt annat än solidaritet, men kom igen nu, man behöver inte svälta för att vilja bekämpa svält. Det känns som samma gamla vanliga visa en gång till: folk som njuter av att moraliskt försöka sätta dit människor som säger sig stå för något. Veganer får veta att det minsann inte är så miljövänligt att producera margarin, feminister får på skallen när de nån gång råkar anta att en chef är en han och vänsterpartister får fan för att de också gillar att dricka gott vin. Varför är det ingen som kritiserar moderatledare för att de dricker skumpa och kör BMW? Ingen är utan fel och vårt samhälle gör det oerhört svårt att leva felfritt men det vidrigaste av allt måste ju vara folk som älskar andras fel så mycket att de förstorar upp dem till moraliska dilemman och kastar skit bara för att slippa stå med all skam själva. Som om det vore värre att bekämpa fattigdom och köra Porsche än att bara köra Porsche.

torsdag, augusti 05, 2010

Summer love

Det gick ju bra det där! Fast jag är ingen friluftsmänniska, kommer ju på det varje gång jag är ute i det fria på det där viset och har byxor med dragkedja och avtagbara ben och tältpinnar som förvirrar en och bromsbett i baken etc etc. Sure thing, naturen du är underbar, men helst genom en glasruta, ok? Oavsett kajakande: finaste vännerna = äkta kärlek. När Senorita fnissar och Katta börjar bubbla av skratt inombords, alltså kärleken. Jag förstår inte hur man överlever utan vänner. Har hört att det finns folk utan och mitt hjärta vissnar och dör av bara tanken. Och pojkvänner också såklart, när han går omkring barfota på en klipphäll i blå HellyHansenjacka och lockarna är saltburriga av två dagars paddelstänk och han kokar potatis på ett trangiakök och hämtar min kåsa i tältet. Kärleken. Vissa saker ter sig bättre utan glasruta, helt klart.