Det där med friheter

Och att ta sig dem. Det sker så osynligt. Män gör något, ingen reagerar. Kvinnor gör något och det blir ramaskrin, etikettschockar och fan vet allt som aftonbluddret* skriver. Laila K kissar på dansgolvet. Det blir ett jävla hoolabaloo. Visst är det osmakligt och konstigt, men om hon varit en man? Det hade lätt blåst över som en fyllegrej. Mannen som klockan tre på morgonen ställer sig bredbent över en brunn på Kungsgatan och siktar hyfsat illa blir ändå bara omkörd av smått irriterade taxichaffisar med lika berusade baksäteskunder. Om en kvinna grenat? Någon hade förmodligen ringt polisen. Folk hade förfasats och hånat henne istället för att på sin höjd fnysa lite, som åt mannen. Igår på Discovery, ett reportage om antiloper. (Vänta, det kommer en poäng.) Om hanarnas beteende följs följande kommentarer: de slåss sturskt om reviret. De krigsmålar sig i lera för att verka skräckinjagande. De får sin belöning i och med honans godkännande till parning. Vänta lite nu, tänker jag. Kan någon verkligen veta vad antilophanarna tänker? Någon har alltså byggt en manick som kan ta emot tankevågor från antilophanar? Jävlar i min låda, för det verkar ju helt osannolikt att hanarna skulle slåss fegt, att de skulle kladda ner sig med lera i syfte att bli vackrare och att honan kanske skulle vara den som fick parningsritualen som belöning? Det får passera helt osynligt. Våra mänskliga, vridna värderingar applicerade på djurens värld, ingen notis. Det är inte konstigt att små flickor blir stora flickor och att små pojkar tror att de ska växa upp och bli krigsmålade antilophanar.

*Får vara samlingsnamn för lite allt möjligt.