Omodesta förhoppningar och kärlek

Det ringer, ni frågar, kärlek i Telias linor, från alla möjliga länder och nu också Schweitz. Käraste ni är änglar utan vingar, prinsar utan kronor och prinsessor utan torn, ni är underbara och ni är mitt liv. Jag önskar så innerligt att jag kunde skämta bort min egen oro denna gång men i ärlighetens råa namn måste jag tillstå, en liten tagg gnager innanför bröstbenet och läkarna känns tvetydiga. Jag kan lova att jag äter, som man ska, sover, som man ska, mår, som man ska och tänker i ljusa färger.

Jag drömde att jag och Elisabeth fäktade med gigantiska potatisstickor, på gräsmattan utanför vårt hus. Det var ganska roligt, tills vi upptäckte att ändarna var sylvassa.

Annars laddar jag för ett mail jag ska skriva. Snälla gud i helvetet, gör att den tyska exjobbsmannen tycker om mig. Jag ska äta min spenat var da och aldrig cykla mer, bara ta mig till München i vår.

Ps. Gud? Jag gillar inte att flyga cattle class. Går det att ordna business? Vore peachy. Ds.