London

London i mitt hjärta, men du känns så märklig i mig. Jag vill dansa med dig, sjunga dina sånger och sugas upp i dina asfaltsgrå förorenade stadsväggar, sitta där som ett litet frimärke och dricka te med drottningen, skaka hand med dina turister, kostymer, barfotabarn och tidningskolportörer. Killa dig under din flyende haka medan soldiset blandas med mikropartiklarna och blir till en enda tätliggande gröt som gör mig lika grå som dina egna barn. Jag vill vara din! Kidney pie, sweetie pie. Samtidigt vill jag fly. Jag vill retirera till grönområden och Nybrokajer, till sällsynta kluckande hav där trutungarna pickar på sina mammors näbbar, till tysnaden, till isolationen. Jag vill både bo i dig och aldrig mer blanda mig på dina trottoarer. När byggarbetarna, punkarna, musikalutskicken, Madonnareklamen, kaffetörsten och shoppinglustan lagt sig, när fyllona på Tottenham Court Road lallat vidare och Northern Line är reparerad, när Chagall hängt klart på Tate, stod du ut med dig själv då?

Du känns så märklig i mig.

Och jag blev modellscoutad på Oxford Street. Mitt liv -komedin.