måndag, juli 23, 2007

Pang

Du kan sluta läsa här, det blir ändå inte sanningen av detta.

När jag sträcker ut överkroppen, knyter händerna i varandra över huvudet och sträcker ut dem, bakåt, tänjer tills jag nästan går av, smäller det i bröstbenet. Pang. En knut som borde förgöras gör sig hörd. Pang pang, den ger med sig lite till men aldrig helt. Jag kommer ständigt tillbaks till samma känsla, den av att vara en gammal vissen växt, otillräckligt uppstagad av redan brutna blompinnar. De omkring mig har alla sina problem. Vi har för länge sen gått av på mitten.

Det går inte att komma ifrån, jag är en sliten krukväxt som sjunger på sista versen. Det finns bara en vers att sjunga på, nämligen, och det är det som gör det så outhärdligt ensamt. Jag är ensam här, i mig, jag som enhet, som individuell person, kan aldrig känna total gemenskap med någon annan och skulle inte vilja det heller, om jag fick chansen. Det faller på sin egen orimlighet. Förstår du? I sekunden någon annan fanns i mig att känna skulle min egen person upphöra att existera och jag vore förvisso inte ensam men jag funnes heller inte längre. Inne på toaletten kan jag inte kräkas. Jag förmår inte få det ur mig. Inte maten -knuten. Den går helt enkelt inte att kräkas upp. Nu kommer jag bort ifrån sanningen, det var inte meningen. Jag står alltså inne på jobbtoaletten och sträcker mina armar över huvudet så att det smäller i bröstkorgen. Pang.

Istället för att lätta knyter ljudet ihop sig till en knut till, som av enda anledning av ljudet från sig själv kunde konstruera om sig, forma sig till en ny anledning att bygga nästa knut, ta den förstas plats. Det är så erbarmligt ensamt och intrigerande nog, kära du, är det insikten om att man lär sig att leva med allt, hur ont det än gör, som är den mest nedbrytande insikten. Pang. Jag lever mitt liv på jobbtoaletten, där jag håller andan för att hinna med att leva. Min pappa skäller på mig genom luften för att jag aldrig har några pengar kvar. GSM-nätet transporterar likgiltigt smek, kyssar, biograftider och skäll. Jag är kass. Pang. Sist, kass, ensam på toaletten. Det är inte synd om mig men det är ensamt. Det är så tomt att jag inte finner orden att beskriva tomheten med. Om där funnes ord funnes inte ensamheten. Dagen sitter i halsen på mig och kvällen tornar upp sig. Ville jag slåss, skrika, gorma eller skälla hade jag haft chansen men det är inte vad jag vill bli av med. Jag vill ta in något som kunde stanna kvar, inte rusa rakt igenom som tvål. Pang. Jag är för dålig för den här världen och den är för dålig för mig. Pang. Pang.

6 kommentarer:

Blogger k sa...

Aj. Och kärlek på.

7/23/2007 6:07 em  
Blogger .m. sa...

Alltså, ibland blir jag nästan förbannad på dig. Det där stämmer ju inte alls, du är inte alls vissen! Det är bara skitsnack.

7/23/2007 10:17 em  
Anonymous e sa...

instäMer

7/23/2007 10:46 em  
Blogger storey sa...

Om Badu kunnat svenska hade hon kunnat köra spoken-word med det här. Snyggt. Men aj.

7/24/2007 3:10 fm  
Anonymous christina sa...

k, kärlek tillbaks. underbara du.

m och e, om ni blir förbannade är det tråkigt men jag har fortfarande känslan i mig.

storey, tack för komplimangen. det hade varit nåt det.

7/24/2007 8:08 fm  
Blogger eff sa...

Jag har, eller hade vad det verkar, ett revben som inte sitter fast ordentligt i sternum. Det hoppade ur led titt som tätt och hoppade tillbaka med ett ljudligt knak. Jag kallar det för Busen.

Vad övrigt är vet du redan vad jag tycker. Någon som har så jävla mycket fint som samtidigt tycker att det är så lite blir jag närmast förbannad på. Samtidigt som jag förstår att det inte går att rå för, alltid.

Var glad att du inte är en Eff.

7/24/2007 11:18 fm  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida