Snart har helgen vecka 48 tagit slut

Vem går över ett torg en lördag kväll, Vem går hem med den rätte och vem får en smäll? Vem är det som är lycklig och vem luktar bränt? Vem är dålig på riktigt och vem är ett skämt?

Idag: stan. Julruschen! Det hade redan börjat, arma oss. M ska köpa nya glasögon och de enda som egentligen hade nåt snyggt var Bågar&Glas på Birgel Jarl. Där uppehöll vi oss alltså en ansenlig tid, får se om det blir nåt till slut. Sen skulle jag köpa granris. Eller typ eneris, vet inte skillnad? Hittade en hugad granrisåterförsäljare på Södermalmstorg, men han hade knappt några knippen kvar och planen var ju att förse hela balkongräcket med ris. En kungsbalkong har ganska långt räcke. Nöjde mig med en bunt och sen nån form av kvist med röda bär att ha i en vas i stället. Det blev fint men jag misstänker att både barren och bären kommer falla av långt innan jul. Ja just, jag ska börja med en ny grej också, men jag tar det i nästa inlägg för nu ska jag sy ny linning på en kjol.

Gästblogg: farsan

Torka ren lödspetsen alldeles innan du ska löda. Vät spetsen med en liten mängd tenn. Värm lödstället med lödkolven några sekunder innan du tillför en liten mängd lödtenn så blir lödningen bäst. Lödtennet ska flyta ut ordentligt och inte bilda en pärla. Då har tempen varit för låg.

Six muns ago ay coldnt even spell ingunear and now ay are one!

No subs siktade från hemmasajten.

<3 <3

Jag har en ironisk penna på jobbet. Det står I love Darin på den. Den är skrällorange och lite glittrig och ganska skön att skriva med men det oroar mig att min kollega inte förstod att den var ironisk. Ser jag ut som en Darin-lover?

Humbug pill

Well, the doctor comes around with a face all bright,
And he says in a little while you'll be all right.

I'm in the gang

Jag har en kompis på jobbet. Vi fann varandra lite mer innerligt på Madridresan och nu känns det som att ha en allierad i lokalen. Vi pratade om våra utbildningar på lunchen idag. De var sju tjejer av >100 när hon började läsa data, vi var kanske 15 av 180 på teknisk fysik. Vi läste på olika orter. Hon var ensam kvar när andra året började. Jag var inte ensam men frånfallet tjejer procentuellt sett mycket större än motsvarande för killarna. Vi hade båda upplevt lärare, på allt från lektors- till professorsnivå, som fällt sexistiska kommentarer. Några exempel:

"Till och med min mamma skulle klara det här" (ang postfix i lisp-programmering)

"Men vad skönt, bara en tjej i år. De var så jobbiga förra året" (ang en tjej som hade haft mage att ifrågasätta en viss schemaläggning)

"Kvinnor har inget inom den högre matematiken att göra" (ur enkätundersökning gjord bland anställda på matematisk institution)

"Jaha, är det tjejer på kursen? Ni kan gå på en gång, ni är redan underkända"

När jag sedan tänker på alla de otaliga gånger jag ställt frågor till labassistenter som sedan vänt sig mot min labpartner, som varit kille, och svarat blir listan på genusvidrigheter alldeles vansinnigt jättelång. Ytterligare en av mina kollegor hade tydligt märkt hur just labassistenten bemödade sig om att förklara tydligt och pedagogiskt för henne, medan han nästan snäst av en kille som i princip frågade om samma sak. Läs på, blev svaret.

Ska vi ha det så här? Ska vi låta gubbtjyvarna och kärringjävlarna köra över oss? Ska vi behöva stå ut med den här skiten? Ja alltså man kan ju inte svara ja på nåt av det där, men ändå har vi det så här, vi står ut med den här skiten och vi låter gubbtjyvarna och kärringjävlarna och alla idioter där emellan köra över oss. Oftast. Sen finns det tillfällen då jag nästan blir lite hoppfull. Som idag, då jag inte kunde jobba på hela dagen pga licensstrul och jag bytte dator ett tag för att iaf få nåt gjort och satte mig jämte min chef. Plötsligt, utan att tänka först (ytterst ovanligt!) drog jag ett skämt som hade nåt med AI och strejk att göra, och min chef skrattade! Högt! Det var som värsta erkännandet. Sen blev jag iofs chockad över min egen glädjereaktion och var tvungen att stänga in mig i kylen och kväsa en tår (nåja) men dock. Det är ju sjukt att det ska vara en så ovanlig känsla att få vara en i gruppen, men det kändes fan fint.

Nu ska jag sätta upp en ståupp-show (lite naket, lite nördigt, lite genusvidrigt) och köra på luncherna i mikrorummet. Välkommen till sandlådan.

Update ze look

Det låg ju en bild här i kanten förut men det var för ca sju frisyrer sen så här kommer en update. Bilden är tagen av Karin i helgen när vi leker ballongleken. Ingen vet vad den gick ut på, vem som vann eller vad man fick för pris.

aningen snabbt om veckan som var

jag har haft betald semester några dar, varit på skillinge och ätit saffran. får bli lite snabbt här utan versaler för än det är några timmar kvar på ledigheten och här ska maxas. typ sportnytt tänker jag. det är som värsta piprensar'n för skam, det bara forsar igenom och sen sitter ingenting kvar. fö: alphaville på stereon och 30-årsfest i fagersta igår. alltså hembygdsgård, BANDY INKL PORTFÖLJ och fagersta bad ass boys på scen. vi hade skrivit en obligatorisk sång till jubilarerna såklart, som lät helt fantastisk när vi repade på hotellrummet innan men under middagen, nja. vi får jobba på synkoperna helt enkelt.

Fredag

Växthusen i min barndoms förort är rivna. Jag stod i ruinerna och tittade upp genom stålskelettet mot mörkret i himlen. Det var fuktigt, mörkt och påtagligt början på en ny era. Eror är sällsynta men man kan ändå inte alltid avgöra när en gammal slutar och en ny börjar. Inuti skalet var det grus på marken och gamla tråg med jordrester låg i en hög. Jag tyckte mig skymta en blomma också. Kanske var det bara ett elektroniskt ljus från min jackficka, från mobiltelefonen eller mp3-spelaren. Kanske var det ingen Hortensia trots allt. Bilarna var på väg hem och jag också.

Tales from bed

Fö drömde jag att en lillkille hotade mig med dragen potatisskalare häromnatten, vaknade skinnflådd och skallade mig själv mot M’s (hårda) armbåge. Annars har jag levt ett särdeles drömlöst liv sen jag började jobba, jag somnar som en sten och vaknar bara ibland av telefonen.

!!

Måste bara: det satt en kille mitt emot mig på t-banan som lyssnade på freestyle! Alltså en bärbar kassettbandspelare 4 u younger people, en turkos Sony FREESTYLE! Är i chocktillstånd. I övrigt var han modern.

I cover the waterfront

Idag är det bättre. Jag har tom skrivit lite kod och byggt om några grejer. Det resulterade iofs inte i att det funkar med jag bytte ut några gamla fel mot nya med fixen. För att vara en dag i den här veckan får det nog räknas som en effort. Ikväll ska jag träffa Egon och fika också, ffg! Jag har läst hennes blogg i säkert två år så jag tror ju jag känner henne och det ska bli jättespännande att träffas irl.

Men vädret? Vad händer där ute.

I en annan del av världen

Nu har jag lagt locket på igen. Språket hindrar mig också från att ta tag i det här, ja ni hör ju redan hur det låter. Duktiga flickor ”tar tag i” sina problem. Duktiga flickor låter inte jaget och självet vandra iväg på svarta sumpmarker utan att göra något åt det, nej det gör vi inte. Låter bli att göra något åt det alltså. Det är det som gör oss så jävla duktiga och duktigheten förgör oss sedan sakta men säkert och obarmhärtigt. Så tar man språket till hjälp och ut kommer bara fraser som pekar tillbaks mot jaget och självet som dåliga: jag måste ta tag i det här, jag är så dålig som låter bli, när jag i själva verket lider för att jag inte kan låta bli. Jag är helt enkelt för jävla dålig för att jag är dålig, varför kan jag inte bara? Osv osv. Nu ligger locket där igen. Jag räcker inte till. Katastrofen är ett faktum. Jag jobbar för långsamt, tröstar för lite och vill bara sova. Ett utomkroppsligt själv som i alla fall är bättre nu än när jag var 24 försöker sig åtminstone på att klappa jag lite på huvudet men jag är dålig på att ta emot. Jag är dålig på det också. Jag är inte kapabel att använda ett språk utan negationer. Se dig själv i spegeln jag, och känn efter själv. Men jag mår bara dåligt!

I all undervärdig självkritik, ömkan och missmod blöder jag även på örsnibben, gudarna vet varför. Ikväll hålls ett stresseminarium som jag inte känner att jag hinner med.

Svenskarna kommer, svenskarna kommer

Konferensresa?!?

Jaha, det är så det går till. Madrid väckte min slumrande resnerv, jag som blivit så bekväm med att inte flacka längre. Plötsligt satt jag i en rondell och kände hur hela Bolivia vällde in i mitt medvetande igen. Typsnitten på vägreklamen är annorlunda, busschaufförerna är annorlunda, mäns blickar annorlunda. Och kvinnornas. Och deras kläder. Min oformliga garderob kändes om möjligt ännu mer midjefattig där den spatserade fram med mig på Gran Via.

Hur som.

Det var kurs, mat, dans och long islands inbeställda och tveksamt emottagna. Sena nätter, tidiga morgnar och jag kanske har hittat en ny vän? Hon verkar bra, oväntade drag, jag hoppas där. Försökte vara diplomatisk i en genusdiskussion av helt fantastiska mått, mellan annan kollega och kursledare, som båda var rörande överens om kvinnors oöverträffade lämplighet i att Vårda och Ta hand om. Höll på få dåndimpen. (Koppling long island?) På det stora hela slår fyrkantigheten emot mig med sin fulla kraft oftare än bekvämt på jobbet. Känner mig som en tystad rebell. Se hur jag ligger och sprattlar under kaffetappen.

Idag har kontoret befolkats av zombies. Jag kommer inte överens med riskwatchen nämnvärt och det är ganska svårt att hw-testa utan både hjärna och debugger. Imorgon: lönesamtal. Eh. Vad ska man säga efter 2 månader? Det kan bli ett eldprov, måste se till att kväsa Lilla Okunniga Flickan rejält. Samt förstärkning; mascara, auf!

Nu ska jag alltså samla lite argument på en bit papper som jag ska placera strategiskt mellan mig och min chef imorgon. Typ jag är väldigt socialt bevandrad och borde därför få påslag med minst 5%? Typ jag låter ju bli att spilla kaffe i kretskortet, det är värt minst 3%? Typ jag får stå ut med att gammel-Bengt tror att han är min pappa, lite plåster på såren för 2% kanske?

Puss.

Senor O!

Hola!

Voy a Madrid por uces par de días. Atendero un curso... (?) Nej alltså jag är ju inte ett ess på spanska, men jag ska iaf till Madrid ett par dagar med jobbet. Det blir kurs, öl, tapas och symfoniorkester. Mina förhoppningar angående roomie är höga; blond kvinna från R&D som jag inte träffat och alla nya kvinnliga bekantskaper som inte ser ut som ösregn välkomnas varmt. Nice! I övrigt kändes det lite som julafton imorse när man slog på tvn och Obama fyllde hela rutan, hurra hurra hurra. Det är verkligen historiskt och jag fick en sån blixtinsikt hur det skulle vara om all rasism försvann. Det var en märklig känsla som på nåt vis öppnade upp en brunn i universum, men den varade bara nån sekund. Nu är det borta. Men det är stort med valet, viktigt. Bara han nu inte får bära etnicitetsansvaret, jfr genusansvaret.

Ha det gott raringar, skrivs snart.

Det här kontoret är ingen korkek

Idag har jag inte gjort någonting. Nej förresten, jag har gjort tusen saker men ingen av dem var rätt. Verkar det som. Grejen är att det bara finns två siffror att välja på (0/1) och jag kan inte förstå att det ska vara så satans jävla skitsvårt att få nåt att funka, nån gång. Det hade liksom räckt om det bara blev NÅT, vadsomhelst (stånga mig!!!!) men allt blir noll hela tiden. Jag vill så gärna vara den grymma tjejen som inte bara kan använda teknik utan också göra ny, men ju längre tiden går desto mer fattar jag att den här resan kommer bli så jävla jobbig. Jag måste kämpa sjukt mycket hela tiden eftersom jag inte har nåt självförtroende alls och det enda min instinktiva bajshjärna säger åt mig är att jag suger och är fel man på fel plats. Jag borde sy gardiner istället. I våras läste jag en understreckare i DN (fast där heter det väl essä) skriven av en kvinnlig schackspelare. Att vara ensam kvinna i en ytterst mansdominerad värld beskrev hon som att sitta på ett podie och jobba. Om en man förlorar ett parti är han en dålig schackspelare, om hon förlorade hette det att kvinnor inte kan spela schack. Jag vill så fruktansvärt vansinnigt galet jävla gärna vara den kvinna som visar för gubbhänget här att min fitta inte har betydelse för vad jag kan göra med ettor och nollor, men min hjärna är inte med mig och jag känner hur genusansvaret tynger mig tynger mig tynger mig tills all kraft och energi går åt till att bara hålla mig upprätt på podiet.

Hjälp. Vad gör man? Hur peppar man sig själv ur sånt här? (Hoppa på mig!!!)