CO2 är det nya kuk*

Hej raringar (så kallar jag alla jag tycker om, jfr Modesty B och Willy G).

Jag har inte dött. Ej heller har jag stukat fingret, blivit blind eller varit sängliggandes (mer än mellan två och tretton på nyårsdagen). Jag har bara inte något sug. Ni vet? Sug. Att skriva betyder ungefär 80 % för mig, men det är bisarra procent. Mer tid ägnas åt ångest, mentala formuleringar, kramp och avsky än till faktiskt utövande. Kanske är det bara så lite som 3 - 5 % som läggs på skrivfysisk aktivitet. Ändå skulle jag vilja säga totalt 80 %, på en höft. När jag inte vill skriva blir jag ändå stressad och tänker: jag har förlorat det. Allt är borta! Alla år! Alla ord! Alla älskvärda kval och prestationshetsande magknipar, borta! Så tänker jag aldrig om siffrorna. Det jag kan om talen, det kan jag om talen. För evighet och framtid, lagen om de stora talen, lagen om medelvärdet, lagen om alltings jävlighet (O'Tools).

Men det blir så ibland att det inte finns något att just skriva om. Jag lever ett koncentriskt liv, ni vill inte höra om det, heller. Ni vill läsa om hjärta, smärta och kanske något om Bellman. Något roligt alltså. Det tycks mig som vore jag roligare förr? Hur som helst, hur kul kan det vara att rapportera om RS232-kabel och HDLC-protokoll, det säger ju sig självt. Som alla märker är det nyårskris. Igen. Fast bara på det lingvistiska planet. I övrigt kav lugnt. Jag lovar helt enkelt att inställa mig, blåsa revelj och göra ett storartat återinträde i bloggosfären när suget kommer tillbaka. Det är mycket möjligt att det går fortare än vanligt. Hej hopp så länge, så att säga.

*skrivet i frosten på bakrutan av en bil parkerat på Östgötagatan igårkväll stod i rebelliskt typsnitt: CO2. När jag var liten skrev vi fitta eller kanske kuk. Några skrev I was here.