Fitta, pengar och power pc's

Typ hälften av mina bloggposter börjar med att jag berättar vad jag hade tänkt skriva om och sen skriver jag nåt annat. Så även denna gång. Jag hade nämligen tänkt göra en Julia och skriva om en ordinary dag på jobbet, men det var så mycket annat som bubblade upp när jag skulle försöka formulera mig. Till att börja med blev allt jag tänkte ut ironiserande. Ni vet, man skulle kunna skoja hur mycket som helst om en c-programmerares vardag? Liksom riktigt spä på alla fördomar som finns om tjocka, joltcolasörplande, närsynta hackers som snyter sig i tangenbordet och skrattar åt comic strips på xkcd och im-chattar med sin skrivbordsgranne istället för att prata med munnen, mest om hur man gör för att få ligga. Det skulle vara så lätt, med ett undantag: jag hatar ju den där bilden. Den är skit, men tyvärr är den bekant skit. Även jag trillar dit.

För det andra är jag gruvligt ambivalent inför mitt jobb och min arbetsplats. Jag menar inte just som i Företaget där jag råkar jobba, utan typen av arbetsplats. Det hela är rått, kapitalistiskt, slarvigt teknikskit som under andra omständigheter hade kunnat göras så jävla mycket bättre. Kvartalsekonomi är förödande för kreativiteten mina damer, no doubts. Samtidigt älskar jag teknik. Jag älskar att sitta i ett rum fullt av hårdvara och fundera på hur man skulle kunna få fram ett tidsmedelvärde på en signal med hjälp av en kackig riscwatch och ett grenuttag. Jag tycker att det är så galet grymt att mänskligheten lärt sig att behärska kiselchip som är så små att de nästan inte finns, och sen tryckt in hela databaser på dem. Det är liksom helt sjukt, ur det där större perspektivet. Samtidigt, ur ett annat större perspektiv, undrar jag vad vi ska med allt det här till när allt kommer kring. Vi kommer att bli bitna i ändan av våra ppc's och intels, jag är ganska säker.

För det tredje kan jag inte sätta mig själv och tekniken ihop utan att drabbas av en ofantlig lust att skrika högt att tjejer är så jävla vassa och duktiga och smarta och fina och underbara personer. En översvallande värme sköljer över mig när jag tänker på hur hårt vi sliter för att tas på allvar på våra arbeten. Många kämpar utan att ens veta om det, de bara böjer huvudet i idiotblåsten och stångar vidare. Vi tar ett djupt andetag när någon garvar åt en rosa ruta i ett flow chart och begär att den ska ändra färg till nåt mindre tjejigt. Vi ifrågasätter när nån drar en sk rolig historia om silikonbröst och vi lär oss dubbelt så mycket för att få hälften så mycket respekt, men vi gör det fan. Och jag både hatar och älskar det, för samtidigt som jag kan gömma mig bakom insikten om att det inte är mitt fel att jag uppfostrats till en blyg viol (haha, nåja) så blir jag skogstokig varje gång gubbsnacket går i korridoren.

Så jag kom aldrig så långt att jag fick ihop min dag i text. Jag fastnade i nån form av beslutsångest om jag skulle försöka friskriva nörden, läxa upp kapitalet eller slå ett slag för jämställdheten. Sen tänkte jag så här, att jag sitter ju här. Som ett levande, bröstförsett, glasögonfritt, socialt kompetent vänstervridet bevis för att vem som helst kan jobba med vad som helst och ve den som luftar sina fördomar högt för vi biter huvudet av den som törs. Det är ju måhända långt mellan ord och känsla, tanke och handling, men ibland kanske det helt enkelt räcker att bara finnas till för att göra världen lite, lite bättre.

Om det är nån som vill ska jag beskriva en dag på jobbet nästa gång. Bis dann.