Antifolkets vindlande gångar

En märklig, eller kanske banalt lättbegriplig sak, med antifeminister, sprutdelningsmotståndare, köttbelievers osv är att de ofta verkar vara helt immuna mot logisk argumentation. "Jag tror inte på det där tramset" säger någon om tarmcancerns vetenskapliga korrelation med konsumtion av rött kött. Man kan då snällt be dem läsa artikel ditt eller datt, hänvisa till andra lättöverkomliga källor eller helt enkelt ge dem en kort resumé av fakta, var på de rynkar på näsan och avfärdar det som trams igen. Inga egna argument, inga egna artiklar eller något som kan underbygga deras ståndpunkt. Bara förnekande.
Sen finns det de som hänvisar till grottmänniskan, i alla lägen och alla frågor. Grottmänniskokramarna älskar att stödja sina teorier om alltings naturlighet på tex amningshormonet oxytocin och vaga utspel om mannen som jägare. Hur mycket man än påpekar att människosamhället idag inte behöver jaga och att förändring hos en art kan ske inom loppet av bara några få generationer finner man inget fäste med sin argumentation. Män är män kvinnor är kvinnor ugh. Grottmänniskoteoretikerna är paradoxalt nog oftast de som samtidigt förfäktar samtidens förfall. De hävdar gärna att det var mycket bättre förr och att alla dessa rosa plastleksaker vi ger till våra barn fördärvar dem. Detta är intressant eftersom de med sin första ståndpunkt menar att det är våra gener som avgör våra öden, medan de i och med sin andra erkänner kulturens påverkan på våra barn och visar rädsla inför den.
En tredje sort är de som faktiskt har argumentation men som vägrar att följa en logisk rutt. Jag är helt klart för känsloargument, så länge de inte direkt kan bevisas vara hjärnspöken som inte borde kallas gut feeling utan typ rädsla och ignorans. Jag får ofta en känsla av galenpanna och utomkroppsupplevelse när jag försöker argumentera med den här kategorin. Ganska ofta har jag tex diskuterat anorexi/vikt/utseende med folk som haft såna vansinniga teorier om vad en ätstörning är att jag helt tappat greppet om mig själv.
Eller så är det inte märkligt alls. Människan kanske bara är en banal liten varelse som i de allra flesta lägen tycker att de klaraste bevisen är de som redan har funnits länge. Då behöver man inte själv läsa på, tänka efter, vrida om utan kan bara bekvämt tuta på. Det kanske inte är konstigare än att människan är rädd för det okända och att allt nytt per definition är okänt, oavsett vetenskapliga bevis för eller emot. Fast eftersom jag nu själv argumenterat för att människan är föränderlig och inte alls banal kan jag ju inte tro på det där utan måste hävda att det handlar om ovilja. Och jag är så trött på ovilja.