Kvinnor som hatar kvinnor

Men alltså. Jag vet inte var jag ska börja. Ytterligare en dinosaurie som tycker att det är smart att skuldbelägga kvinnor för att de skulle baktala varandra. Ja inte bara smart, utan hjälpsamt. "Idén om arbetet som en plats för systerskap är i många stycken en myt". Till att börja med: VEM har tutat i den här kvinnan att vi skulle tro det? Jag kan tala om att idén om att kvinnor är djävulens käril och inte är förmögna att fara med sanning gentemot varandra är det som är den egentliga myten. Det gör mig fruktansvärt ledsen att den lögnen fortfarande lever kvar, och att kvinnor återigen anses få skylla sig själva för att vi inte har ett mer jämställt samhälle.

Artikeln innehåller massa lösa påståenden, men jag börjar här:

– Jag är självklart feminist. Men vi gör oss själva en otjänst om vi inte öppet talar om den avundsproblematik som finns, särskilt på kvinnodominerade arbetsplatser med en traditionellt manlig struktur.

Okej, finn fem fel. Marta Cullberg Weston vill gärna åtnjuta cred för att vara en feminist, men vad är det hon säger egentligen? Hon påtalar problem med enkönade arbetsplatser, särskilt där många kvinnor leds av några få män. Motfråga: varför kan det inte lika gärna vara den manliga strukturen som är problemet? Hur kan en feminist göra en så grund analys? Har hon någon gång besökt en mansdominerad arbetsplats som leds av några få kvinnor? (Haha, nej, för det finns inga.) Har hon besökt en mansdominerad arbetsplats som leds av män? Eller en kvinnodominerad som leds av kvinnor? Om de två senare kan i alla fall jag berätta:

På banken där jag jobbade extra under många år arbetade främst kvinnor, även i chefsleden. Så vitt jag minns rådde inget vidare skitsnack där som stod ut. Där jag arbetar nu finns det nästan bara män, och inte heller här är skitsnacket värre än vanligt. Däremot kan jag säga att de få kvinnliga kollegor jag har tar hand om mig och hjälper fram mig i mycket större utsträckning än mina manliga kollegor. Min gamla kvinnliga teamledare på Ericsson hjälpte till att ordna så att jag fick det här jobbet, eftersom hon lämnade så extremt goda referenser på mig. Med detta säger jag inte att skitsnack inte förekommer, med det är fan inte kopplat till kön.

Vidare säger hon:

– När det enbart är individuella prestationer som premieras och belönas tvingas kolleger att betrakta varann som motståndare. Det gör att de inte delar med sig av sina kunskaper och färdigheter. Kreativiteten avtar, diskussioner lyfter inte, idéer punkteras.

Min erfarenhet är att det till absolut största delen är kvinnor som kommunicerar och förmedlar kunskap vidare. Det behöver givetvis inte vara så överallt, men avundsjuka inte är nåt jävla genetiskt betingat beteende.

– Killar kan bedriva en öppen revirkamp, medan tjejer tidigt grundlägger ett mer indirekt avundsmönster och spelar ut väninnor mot varann genom utfrysning, baktaleri och sabotage. Tyvärr försvinner inte de här relationsutspelen när vi kommer ut i arbetslivet, utan följer med oss kvinnor in på arbetsplatsen och utlöses när en annan kvinna har framgång.

Eh, s'cuse me lady, men är den öppna revirkampen att föredra framför dold avundsjuka? Känns det lite som att du nedvärderar det kvinnliga och uppvärderar det manliga här? Hur öppna ska vi vara tycker du, kanske börja duellera med pistol på bakgården så får vi löst konflikten asap innan nästa möte? Vilket leder till nästa stycke:

– Lyft upp konflikterna till ytan på ett tidigt stadium i stället, råder Marta Cullberg Weston. Konfrontera dem som skvallrar och saboterar. På lång sikt tror jag det vore bra med workshops, där kvinnor får lära sig att lämna jämviktsmodellen bakom sig och bättre stå ut med olikhet. Livet är inte rättvist.

JAG DÖR. Vilka är det som erkänt pratar om känslor och tar upp problem verbalt? Fucking KVINNOR! Menar hon på allvar att det borde anordas workshops för kvinns så att vi kan lära oss att sluta prata skit? Det kanske känns fräscht för någon som föddes under Krita, men lemme tell ya, det känns inte lika värt för oss 80-talister som eftersträvar modernitet och jämlikhet. Alltså hej skuldbeläggning. För ytterligare relevanta insikter, läs detta hos Elin.

- Uttrycket ”du behöver inte släcka någon annans låga för att din egen ska lysa starkare” ligger det djup visdom bakom. Att vara tacksam för det man har och nöjd med sitt liv är det viktigaste vaccinet mot avundsjuka.

Hur är det här kopplat till kön? Var finns alla dessa missunsamma kvinnoindivider? Mina tjejkompisar peppar mig och varandra hela tiden. Vi stöttar också varandra i motgång, men vi låter definitivt inte bli att gratulera varandra hjärtligt när det går bra, som Cullberg Weston hävdar. Av mina tidigare kollegor är det idag främst tre kvinnor jag har kontakt med, som alltid är beredda att hjälpa till jobbmässigt, svara på frågor, tipsa om nya, bättre jobb och peppa.

Till sist undrar jag vad det är som gör att kvinnors samtal reduceras till skvaller och förtal, medan mäns samtal anses bygga på fakta och empiri och därför per definition inte kan vara skvaller. Om jag är irriterad på någon tar jag förmodligen upp problemet med en kompis, oftast min partner. Jag försöker belysa min egen avundsjuka eller vad det nu är, och varför jag känner på ett visst sätt. Jag pratar gärna ganska mycket om den person jag är irriterad på, eftersom jag tycker att det är mest rättvist att diskutera igenom vad som hänt och inte vara svartvit. Det känns justast mot den personen att så att säga ge den en chans, även om jag för samtalet. En kille som har stört sig på någon kallar den personen "idiot" och går vidare. Min fråga är: varför kallas mitt samtal för skvaller, och inte hans? Vem har varit mest villig att känslomässigt sätta sig in i problemet? Varför skapar mitt sätt enligt Cullberg Weston en negativ klang, medan hon föredrar mannens sätt? (Asså klart jag vet att inte alla män gör så. Ibland säger jag också idiot och går vidare.)

Plötsligt kommer jag till en insikt. Det är så här Blondinbella kommer att bli när hon är gammal, om hon fortsätter som hon gör nu, med Egoboosts och what not. Mer om det här och här. Det här är inget annat än klassisk dubbel skuldbeläggning, och det mest hårresande är att Marta Cullberg Weston gör exakt mot andra kvinnor vad hon själv proklamerar är problemet: baktalar dem och sviker dem.

Editerat: Lite mer insiktsfullt om vad som är en konsekvens av vad.